Varför sker det som sker? Varför har borgerligheten till sist övergivit sitt tidigare SD-motstånd och inlemmat SD i sitt eget block? Var det på grund av tidsandan, på grund av materiella förhållanden eller på grund av olika strateger i de politiska partierna? Trots idogt arbete från statsvetarnas eller historiefilosofernas sida kommer inte något enkelt svar kunna ges.
En sak är dock tydlig: att det finns vissa vägröjare, de som propagerat för en sådan linje före det uppfattades som allmänt accepterat. Främst i ledet torde PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens industri stå. Han har i flera år försökt att driva borgerligheten till att närma sig SD, att se möjligheten i det nya, stora block som då skulle formeras.
PM Nilsson är vad som skämtsamt kallats bombliberal. Han är extremt liberal i ekonomiska frågor och kombinerar det med en interventionistisk syn på utrikespolitik, innebärande bland annat försvar av Irakkriget och ett ständigt propagerande för utvidgad konflikt med Ryssland. Samtidigt har han viss invandringskritik och frågor om lag och ordning på sin palett, vilket gör att han kan finna försonande drag i delar av SD:s politik. Framför allt har han sett att SD kan användas, eller utnyttjas, för att uppnå sina egna politiska syften.
Tidöavtalet är helt i hans anda och han hyllade det följdriktigt på sin ledarsida, även om han också efterlyste en tydligare anknytning till sitt eget ideologiska projekt. Om han hade varit mindre blygsam hade han ytterligare kunnat framhäva att han var en av de första som propagerade för denna linje i svensk debatt.
När målet nu är uppnått har Ulf Kristersson utsett honom till statssekreterare. Han får som sådan ett särskilt ansvar för den långsiktiga planeringen. Han är uppenbart kompetent för rollen och kan på ett sätt sägas vara den mest långsiktigt tänkande av alla inom borgerligheten, som redan föregripit exakt den utveckling som nu skall komma. Det kan också ses som ett slags politisk förläning, en tacksamhetsgärd för att Nilsson agerat som förebådare och inspiratör för Kristerssons regering.
Samtidigt är frågan hur smart det är för regeringen att ta sin främste tillskyndare ur tjänst. Det kan tyda på att Kristersson inte riktigt förstår betydelsen av att ha tongivande opinionsbildare på sin sida.
Vem skall nu försvara regeringen mot dess kritiker? Expressens ledarsida med Anna Dahlberg möjligen, men den har inte uppträtt med samma konsekvens över tid och får sägas vara ett mer opålitligt stöd. Även om Nilssons efterträdare Frida Wallnor följer i hans spår kommer hon knappast få samma betydelse i debatten.
Klart är att alternativmedias roll inte kan vara att försvara regeringen, utan att företräda ett systemkritiskt perspektiv och att driva regeringen framför sig.
