Enligt uppgifter till Washington Post har USA förklarat för Ukraina att landet bör vara öppet för fredssamtal med Ryssland. Det är på många sätt märkligt att detta över huvud taget kan vara en nyhet. Borde det inte vara helt självklart för två krigförande parter att fredsförhandlingar förr eller senare måste bli följden av kriget?
Ja, länge ansågs en lyckad fredsförhandling vara själva målet med ett krig, vara det som definierade att ett krig vunnits. Om vi går till den svenska historien känner vi till, eller brukade i alla fall göra det, ett antal freder som slutits, ibland under gynnsamma omständigheter, såsom i Brömsebro och i Roskilde, ibland under ogynnsamma omständigheter, såsom i Knäred eller Nystad. I vissa fall kan rent av olika bedömningar om vem som segrat respektive förlorat vara möjliga.
I den nya tidens krig verkar dock tanken på fred vara helt tabubelagd. Det visade inte minst en händelse häromveckan. 30 demokratiska ledamöter i kongressen undertecknade ett brev, där de uppmanade Joe Biden att ändra strategi. De uppmanade honom att i högre grad använda diplomatiska medel för att lösa konflikten. Kongressledamöterna fick så mycket kritik för tilltaget att de till sist kända sig föranledda att göra avbön.
Det frapperande med brevet är att det till större delen innehåller kritik mot Ryssland, ja, för en lidelsefri bedömare måste uppfattas som synnerligen onyanserat till Rysslands nackdel. Trots detta uppfattades brevet som alltför kontroversiellt, med tanke på den hovsamma uppmaningen till mer diplomati.
Hur kan egentligen någon vara mot fred, när detta måste vara lösningen på varje konflikt? Orsaken är att kriget antagit metafysiska proportioner, att det uppfattas som en kamp mellan gott och ont, där varje förhandling med det onda anses utesluten. På ett paradoxalt sätt innebar den gamla tidens krassa syn på krig som en intressestrid till en mer försonlig strid på motståndaren, som någon det gick att ha en förhandling med. Nu finns inget annat än fullständig demonisering.
Samtidigt, verkligheten kan inte trollas bort. Oavsett vilka moraliska kategorier kriget beskrivs i kommer Ukrainas folk att lida. Kriget leder till döda, skadade, fördrivna och alla möjliga andra umbäranden. Nu diskuteras exempelvis hur Kiev skall kunna klara sig i vinter, om elnätet slås ut. Knappast lysande utsikter för en stad som för inte länge sedan var en välskött stad som lockade turister.
Krigsfantasterna har också påfallande svårigheter att beskriva alternativet till kriget. De kommer i allmänhet med meningslösa utsagor som att Vladimir Putin kan upphöra med kriget när han vill. Det är förvisso riktigt, men har inget med verkligheten i göra. I verkligheten kommer Ryssland att vara beredda att bedriva detta krig i åratal – tills landet får en fred som det kan acceptera. Desto längre kriget pågår desto mer måste Ryssland dessutom få ut för att det skall anse det vara värt besväret. I februari eller mars hade det nog nöjt sig med mindre.
Att tro på något slags statskupp i Ryssland är också orealistiskt, då det ryska folket i hög grad delar sin ledares inställning. Putin tillhör inte ens den mest extrema fraktionen i Ryssland, utan skulle i teorin kunna ersättas av en ännu hökaktigare politiker. En sådan tanke avslöjar också en paradoxalt kolonial attityd i förhållande till Ryssland, samtidigt som stödet till Ukraina försvaras med argument om nationell självständighet och integritet.
I grevens tid verkar det dock som att Joe Biden och hans krets börjar lockas tillbaka till verkligheten. Det eviga kriget är inget lockande scenario och demokraterna pressas också av republikanerna där det, trots partiets starka koppling till det militärindustriella komplexet, finns en större beredvillighet att diskutera kriget och dess konsekvenser.
Till sist finns det ingen annan möjlighet än fred.
