Det talades ibland förut, kanske med viss rätt, om kvartalskapitalismen, att börsbolag tänkte mer på att leverera goda kvartalsrapporter än att arbeta långsiktigt. Fenomenet förefaller dock vara minst lika utbrett i den politiska sfären.
För inte länge sedan hade vi den mystiska pandemin, då politiker på grund av en sjukdom som främst drabbade redan sjuka föreslog en nedstängning av hela samhället. Denna artificiella totalinbromsning av ekonomin ledde till konkurs av mängder av småföretag och gigantiska förmögenhetsöverföringar. Den följdes sedan av en lika exempellös uppstart, där medel på konstgjord väg pumpades in i ekonomin. Det var förmodligen helt nödvändigt med tanke på den tidigare nedstängningen, men med betydande risker för bland annat överhettning och inflation.
Grunden till hela detta experiment var knappast någon djupare eftertanke, utan endast ett sätt för politikerna att visa handlingskraft i en tid av medieinducerad pandemiångest.
Det kan diskuteras i vad mån detta bidrog till den nu uppkomna inflationen, men klart är att helt annat experiment har gjort det – nämligen sanktionsekonomin. De plötsliga sanktionerna mot Ryssland efter landets invasion av Ukraina har onekligen drivit upp priset på bland annat energi.
Detta var inget som EU:s ledare över huvud taget verkar ha tänkt på eller planerat för, utan åtgärderna gjordes utan konsekvensanalys, endast för att visa handlingskraft. Det verkar inte ens ha funnits en klar idé över vad sanktionerna skall leda till, utan det hela bör framför allt ses som ett slags posering – ett tillfälle att visa sig god i offentligheten. Att våra ledare är beredda att riskera hela världsekonomin för att vinna billiga poänger i media manar sannerligen till eftertanke.
För att hantera den kris som uppstått, bland annat på grund av sanktionerna, men också på grund av ett misslyckat elsystem, skall nu olika former av elsubventioner införas. I Sverige maskeras detta genom att elprisstödet finansieras av så kallade flaskhalsintäkter och inte direkt genom statsbudgeten. På så vis framstår det som att regeringen bedriver en mindre expansiv politik än den faktiskt gör.
Men åtgärden är framför allt kosmetika för att dölja det faktum att en expansiv åtgärd sätts in i tider av inflation, där återhållsamhet måste vara normen. Det är ett farligt experiment som kan försvåra möjligheterna att komma ur inflationsspiralen som vi nu befinner oss i.
Elprisstödet är särskilt förrädiskt, eftersom det känslomässigt kan kännas som helt nödvändigt. Det är lätt att känna medkänsla med dem som har svårigheter att betala sina elräkningar och får leva på en långt lägre levnadsstandard än de är vana vid.
Men om vi skall ha ett elprisstöd borde det inriktas enbart på de mest behövande, liksom finansieras fullt ut i statsbudgeten. Den generella modell som nu föreslås kommer driva på inflationen och den största delen av stödet kommer dessutom gå till personer som ändå skulle ha råd att betala sina elräkningar.
För elbristen är helt enkelt ett grundläggande systemfel, som inte kan lösas genom att staten betalar medborgarnas elräkningar. Genom att försöka lösa systemproblem med tillfälliga åtgärder riskerar problemen endast att bli värre.
Men detta är kännetecknande för hela det politiska landskapet i västvärlden för tillfället. Det är viktigare att säga det för stunden riktiga, att posera i media, i stället för att lösa några långsiktiga problem. Det är ett dåligt betyg för politikerklassen.
