lördag, 23 november, 2024
lördag, november 23, 2024

Blir EU-frågan nästa politiska strid?

Trots att alltmer av svensk politik beslutas på EU-nivån är frågan fullkomligt frånvarande i svensk debatt. Detta måste ändras, särskilt om den nuvarande regeringen vill få något gjort på allvar.

Det brukar ibland sägas att EU är vad dess medlemsländer gör det till. Det stämmer i hög grad, om man med medlemsländer menar medlemsstaternas regeringar. Vi har nu regeringschefer i både Frankrike och Tyskland, EU:s två viktigaste medlemsländer, som starkt förordar överstatlighet. Den federalistiska tendensen är också tydlig hos ett flertal viktiga EU-kommisionärer, såsom EU-kommissionens ordförande, tyskan Ursula von der Leyen.

På ett paradoxalt sätt har också Storbritanniens utträde ur EU försvagat den kritiska rösten inom EU, då Storbritannien var det enda av de viktigaste medlemsländerna som stod för den. De länder där det finns en klart kritisk potential – länder med konservativa och nationalistiska regeringar i Öst- och Sydeuropa – kan också antas hålla sig litet på mattan, då de tillhör unionens nettomottagare.

Det besynnerliga är att Sverige, trots att vi sugs ut av unionen, inte är mer kritiska. Vi slantar upp vår avgift på över femtio miljarder varje år och bryr oss inte så särskilt mycket att vi knappast får något tillbaka. Inte ens när det stod klart att Sverige skulle betala 150 miljarder netto till EU:s coronafond, vilken är till för att kompensera problem som euron och misskötta ekonomier skapar, blev det någon större debatt.

EU kringskär också regeringens handlingskraft på en rad för den viktiga områden, ja, på två av deras huvudområden: el- och bränslepriserna, samt migrationen.

Anslutningen till EU:s elsystem gör att priser från utlandet importeras. Också elstöden måste utformas så att de är i enlighet med EU:s regler, som begränsar exempelvis vilka typer av företagsstöd som är möjliga. Även en alltför vidlyftig sänkning av reduktionsplikten sägs strida mot europeisk lagstiftning.

Migrationen är hårt reglerad inom EU. De östeuropeiska länder som försökt att driva en hårdare linje, som inte tagit sin kvot, utsätts för repressalier av EU-systemet. Danmark har lyckats förhandla till sig ett undantag för att driva en mer restriktiv linje, men att Sverige skulle göra något liknande har ännu inte ens ventilerats. Regleringarna gäller inte endast nivån utan även exempelvis vilka välfärdstjänster invandrarna skall få tillgång till och vilka gränskontroller som är möjliga.

Att ett område tidigare inte varit en del av EU:s räjong innebär inte att det inte kan bli det framöver. Med EU:s nuvarande federalistiska inriktning, så sväller EU-monstret hela tiden. Ett nytt arbetsmarknadsdirektiv reser krav på minimilöner och hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Regeringen säger sig, pressade av Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, vilja ta strid om saken i domstol, men vad händer om de misslyckas? Skall Sverige acceptera att EU helt enkelt kan avskaffa den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Även om Ulf Kristersson minst av allt vill ha en EU-debatt under det svenska ordförandeskapet måste denna EU-frågan förr eller senare väckas. Den är alltför central för att gömmas undan eller avfärdas som mindre viktig.

Det låter sig sägas att folkopinionen i låg grad företräder EU-utträde – samtidigt är stödet för detta ungefär i nivå med Sverigedemokraternas opinionsstöd och alltså inte en helt perifer grupp. Detta låga stöd uppenbarar sig dessutom i en tid när det inte finns någon offentlig debatt om frågan. I frågor som inte debatteras ansluter sig de flesta helt enkelt till den etablerade linjen, och detta särskilt i komplexa frågor som de inte själva kan bedöma.

Att någon inte direkt stöder ett EU-utträde innebär inte heller att den stöder allt som EU företar sig. Bland de som inte dristar sig att föreslå ett utträde i en opinionsundersökning döljer sig sannolikt en hel del som trots allt skulle vara öppna för EU-kritiska synpunkter, särskilt om de framfördes av någon som har deras förtroende.

Till sist tror jag alltså att en förnyad offentlig EU-debatt måste äga rum. Den kommer sannolikt inte att anföras av de borgerliga partiernas företrädare, men den skulle till slut, på samma sätt som invandringsfrågan, bli tvungen att plockas upp av dem, efter att ha först passerat alternativa medier, borgerliga ledarsidor och Sverigedemokraterna.

Att EU utmanas är nödvändigt för att den nuvarande och kommande regeringar skall få något gjort.  

Senaste