Det kan vara tröttande att ta del av diskussionen om Ukrainakriget. Det handlar endast om mer och mer vapen. Det handlar ingenting om förutsättningarna för fred eller om hur Europas framtid skall se ut. Det hela tycks, på ett liknande, men mycket mera allvarligt sätt, likna hysterin under corona.
Därför upplevdes Viktor Orbáns ord häromdagen, i sitt årliga tal om läget i landet, som en frisk fläkt eller – varför inte – som en röst som ropar i öknen. Orbán sade bland mycket annat: ”Hur skall vi bli av med krigsfaran? Det bästa vore helt enkelt att avsluta kriget. Dock förfogar vi inte över tillräckligt med kraft, det är inte i vår viktklass. Därför återstår för oss, om vi vill skydda Ungern, om vi önskar ett fredligt liv, detta val: vi måste hålla oss långt borta ifrån det rysk-ukrainska kriget.”
Orden skulle i normala sammanhang kanske inte vara så märkvärdiga, men i denna krigshetsartid framstår de som synnerligen aparta. I Västvärlden har det blivit högsta mode att avfärda varje tanke på freden – allt tycks handla om att skicka mer vapen och att involvera sig så mycket som möjligt i konflikten.
Det hela görs i namn av Ukrainas frihet. Det sägs att det ligger i Ukrainas intresse att fortsätta kriget så länge som möjligt. Men sanningen är att Ukraina var berett till en fredsuppgörelse med Ryssland i april. Det var Väst som blockerade den, vilket visar att det nu har blivit lika mycket Västs konflikt som Ukrainas. Över huvud taget är det naivt att tro att den ukrainska regimen skulle kunna agera oberoende av sina herrar i Väst, vilka den är beroende av.
Den största förloraren i kriget är än så länge Ukraina. Det är Ukraina som kommer att förödas, mer och mer för varje dag, inte Ryssland. Visst kommer också ett stort antal ryska mödrar få hem sina söner i likkistor, men Rysslands civilbefolkning drabbas endast i begränsad omfattning. Rysslands ekonomi har förvisso minskat med drygt två procent, vilket inte är försumbart, men långt mindre än vad många bedömare räknat med. Någon samhällskollaps kommer vi inte se och den nya situationen skapar också möjligheter för ryska företag att ersätta utländska sådana som inte kan verka längre i Ryssland. Världen utanför Väst står också öppen för landet.
Också Väst drabbas, om än inte på samma sätt som Ukraina. Sanktionspolitiken har bidragit till en exempellös inflationsspiral – en konsekvens som Västs ledare verkar ha varit helt oförberedda på. Dessutom finns den ständiga faran av eskalering, att Västs alltmer utvecklade engagemang i Ukraina till sist får konsekvensen att en reguljär konflikt mellan Ryssland och Europa utbryter.
Det låter sig sägas att orsaken till allt elände är Rysslands invasion av Ukraina, men ett sådant påstående löser ingenting, innebär ingen lindring av problemet. Tvärtom används det för att fördunkla det faktum att ingenting nu görs från Västs sida för att mildra konflikten, att söka fred.
Det rakt motsatta sker – många i det politiska etablissemanget hänger sig åt fantasier om att Ryssland skall besegras i grund, att Putin skall avsättas och liknande. Hur skall det gå till, frågar jag mig. Ryssland verkar ha uppenbara svårigheter att avsluta kriget i Ukraina, men det innebär inte att landet håller på att besegras. Kriget kan pågå länge till och inget tyder på att Ukraina håller på att vinna ett övertag.
Det finns inte heller några indikationer på att krigsupplevelsen skulle leda till att fredsinriktade och proukrainska krafter stärks i Ryssland. Tvärtom föder kriget patriotism och leder till att revanschistiska stämningar väcks – i Rysslands ledande kretsar finns det de som vill gå ännu längre än Vladimir Putin.
Att fred vore det bästa, för Europa, för Ukraina och för Ryssland, är Viktor Orbán i stort sett den ende bland Europas regeringschefer som vågar säga. Men att han säger det är ändå något och bör inspirera den minoritet som vill se en europeisk linje i kriget i Ukraina, som vill förbrödring i stället för splittring mellan Europas folk.
