Många samhällskritiker upplever nog att skillnaden mellan vänster och höger blivit allt mindre i samhällsdebatten. Ett högerparti som Centerpartiet talar i lika hög grad som Vänsterpartiet om anti-rasism, ”liberal demokrati” och mänskliga rättigheter.
Därför blir varje riktigt diskursbrott desto anmärkningsvärdare. Hela Twitters tyckarelit tycktes gå i taket, när chefredaktören för socialdemokratiska Tiden Payam Moula skrev detta:
Detta var så främmande tankar nuförtiden att bland annat en erfaren statssekreterare ifrågasatte om detta över huvud taget stämde. I själva verket är detta en helt grundläggande skillnad mellan klassisk socialdemokrati och liberalism. Medan liberaler alltid har varit besatta av individuella rättigheter menade Socialdemokraterna att det i stället var konkreta förbättringar för arbetarklassen och lägre tjänstemän som betydde något. Att yla om konstitutionella rättigheter är inte till någon större hjälp för den som inte har mat på bordet.
Den konservativa kritiken har haft i viss utsträckning liknande synpunkter. Konservatismen har kritiserat liberalernas utgångspunkt som ohistorisk och menat att det är föga meningsfullt att tala om rättigheter frikopplade från det historiska sammanhanget.
Nu tycks dock all kritik av mänskliga rättigheter försvunnen. Mänskliga rättigheter har så småningom blivit ett allmängods som åberopas från höger till vänster. Det har blivit likt ett religiöst system som verkar närmast omöjligt att ifrågasätta. För att hitta en socialdemokrat som ifrågasätter mänskliga rättigheter får man söka med ljus och lykta. Ett sätt att beskriva det är att Socialdemokraterna blivit ett liberalt parti.
För att ta ett konkret exempel: i stället för att se vilka konkreta effekter massinvandringen har, har Socialdemokraterna talat om en abstrakt asylrätt utan koppling till några verkliga förhållanden. I själva verket är ett ord som asylrätt helt meningslöst, utan det enda som betyder något är vad som händer i verkligheten. Går Sverige under till följd av massinvandringen går det inte att söka tröst i en abstrakt rättighet.
Mänskliga rättigheter är dock ett listigt sätt för liberalismen att slippa argumentera för sina ståndpunkter, att upphöja sina egna ståndpunkter till något allmänt vedertaget, ge dem ett närmast religiöst skimmer. Metoden har fungerat så väl att de ständigt inkluderar mer i begreppet. Det kan röra sig om abort, homorättigheter och nu se senast transrättigheter – allt saker som inte fanns med i FN:s ursprungliga deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Det kan verka genomskinligt, men fungerar uppenbarligen väldigt väl. Också många förhållandevis konservativa personer kan bli ställda av detta slags argumentation. De tänker att eftersom det har att göra med rätt och fel och absoluta värden är det kanske något konservativt. Men slutsatsen är felaktig. Det fanns ett stort antal naturrättsliga uppfattningar, långt före de mänskliga rättigheterna, som tog hänsyn till det historiska sammanhanget och insåg att lagstiftningen alltid måste utgå från den verkliga situationen och inte endast abstrakta formuleringar.
Sanningen är också att liberalerna aldrig är konsekventa. Det ligger i deras natur att vara hycklare. De kommer bara försvara en rättighet så länge det gynnar deras agenda. Låt oss ta yttrandefriheten som exempel. Nu när koranbränningar kan skada Nato-anslutningen, så anser liberalerna att yttrandefriheten kan tummas på.
Wer Menschheit sagt will betrügen (”den som säger mänsklighet vill bedra”) sade den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt. Därför bör aldrig talet om mänskliga rättigheter accepteras som ett sätt att undkomma diskussion. Om någon liberal kommer med detta, syna bluffen, be om riktiga argument! Fråga vad som konkret blir bättre genom liberalernas åtgärder, vilka slags samhällsproblem de avser att lösa och vilka konsekvenserna blir.
Endast så kan konservativa vinna debatten.
