Vi lever i dramatiska tider, där det kan kännas som att nästan vad som helst kan hända. En av de märkligare händelserna den senaste tiden var sprängningen av Nord Stream i slutet av september. Plötsligt upptäcktes fyra läckor på Nord Stream 1 och 2, som uppenbarligen var konsekvensen av sprängladdningar.
Vad som därefter skedde var på många sätt ännu besynnerligare. Ryssland började, bland annat med hänvisning till att ryska skepp skall ha rört sig i området, beskyllas för dådet. CNN tillhörde dem som var drivande i detta slags narrativ.
Det känns egentligen konstigt att en teori så avlägsen, som att ryssarna skall ha förstört sin egen gasledning och därmed självmant avhändat sig ett av sina viktigaste förhandlingsvapen, över huvud taget skall behöva övervägas. Men plötsligt hade det blivit ett slags allmän sanning i en offentlighet, där ryssarna av något skäl alltid är bortom varje förståelse, ja, där de helt enkelt tycks stå för en irrationell ondska som inte kan begripas. Att de då förstör sin egen gasledning bör enligt denna logik uppfattas som helt självklart.
Mer profilerade kritiker har låtit vänta sig, men för några veckor sedan tog Seymor Hersh till orda. Hersh publicerade sig inte i någon stor tidning, utan symptomatiskt nog på sin egen Substack. Det som förlänade det hela trovärdighet var dock att Hersh är en Pulitzerpris-vinnande journalist, berömd för avslöjanden om bland Son My-massakern i Vietnam och tortyren som utövades mot krigsfångarna på Abu Graib-fängelset.
Vad Hersh hävdade var sensationellt nog. Hersh menade som Insikt24 rapporterade om att amerikanerna förstört Nord Stream genom att använda en Nato-övning som täckmantel. En pikant detalj i det hela var att Norge också skulle ha varit involverat.
Alla lät sig förstås inte övertygas av detta. Historien byggde på anonyma källor och byggde mycket på Hershs personliga trovärdighet, vilken inte alla vara beredda att acceptera utan vidare. Kritiker framhävde sådant i hans bakgrund som var ägnat att försvaga denna trovärdighet. Den som inte hade något annat argument kunde också hänvisa till hans höga ålder och därmed minskade själsförmögenheter.
De senaste dagarna har dock stora tidningar gått emot det dominerande narrativet med en något annorlunda historia. Bland annat tyska Die Zeit har fått tillgång till uppgifter från den tyska utredningen som visar att en grupp med kopplingar till Ukraina skall stå bakom den. Ja, de beskriver till och med ett förhållandevis detaljerat förlopp. Hersh å sin sida anser inte detta vara vidare trovärdigt, utan menar att operationen är alltför professionell för att ha genomförts av någon amatörmässig ukrainsk grupp.
Även om den ukrainska kopplingen skulle kunna bevisas, kan de som företräder teorin om en rysk medverkan förstås alltid använda false flag-argumentet som snuttefilt – att ryssarna medvetet planterat spår i en annan riktning. För mig känns allt det där dock som uppenbara dimridåer. Varför är det över huvud taget rimligt att anta att ryssarna sprängt sin egen gasledning? Att alla rimliga strategiska överväganden talar emot borde också den mest anti-ryske kunna förstå.
Diskussionen om detta är för mig som mest intressant på meta-nivån – hur kan det komma sig att uppenbart orimliga påståenden får en framträdande roll i debatten? Svaret är samma som under exempelvis migrations- eller coronahysterin. Det massmediala narrativet frågar inte efter fakta, utan allt fokuseras på att bygga en berättelse som väcker ett slags känsla. Ja, efter hand avlägsnar sig medieverkligheten så långt från verkligheten, att det är befogat att med den postmoderne teoretikern Jean Baudrillard tala om en ”hyperrealitet” – att människor börjar uppfatta mediernas konstruerade verklighet som verkligare än verkligheten själv.
Människan är en social varelse och det kan kännas skönt att ryckas med i olika stämningar, att känna att man står emot det onda och slåss för det goda. Men för den som söker verklig förståelse för Europas nuvarande belägenhet har inget att hämta i dessa propagandanarrativ. Framför allt kan vi inte därigenom vinna freden och vi kan inte finna en konstruktiv väg framåt för Europa.
Förhoppningsvis kan den förändrade uppfattningen om Nord Stream bli början på en omprövning, på en klarare blick för de verkliga förhållandena.
