Fjättrade vid EU:s bojor
Jag har ofta återkommit till oklarheterna och problemen i Tidöavtalets formuleringar, särskilt vad gäller SD:s huvudfråga – invandringen. Det har rört sig om vagt formulerade åtgärder som skall genomföras i slutet av mandatperioden.
I dagarna har en av avtalets formuleringar aktualiserats särskilt. Det rör sig om att asylinvandringen skall befinna sig på ”EU:s rättsliga miniminivå”. Jag har redan sedan tidigare sett en potential i att denna ytterst oklara formulering skulle kunna utlösa tolkningsstrider och problem, särskilt som EU:s migrationspolitik är under omförhandling.
Nu har formuleringens sprängkraft verkligen visat sig – ja, den har exploderat inför våra ansikten. EU:s migrationspakt som Urban Månsson omskrivit i Insikt24 har nu behandlats i EU-parlamentet. De dokument som EU-parlamentet nu antagit är inte något under av klarhet, men det största problemet utgår från den så kallade solidaritetsmekanismen. Denna innebär att alla länder solidariskt måste ta ansvar för EU:s asylinvandrare. Ett medlemsland som Sverige skulle därmed kunna tvingas att ta emot invandrare, även om landet inte skulle vilja det.
Även om det hela inte är färdigförhandlat, utan måste godkännas av ministerrådet, så är det uppenbart att förslaget riskerar att underminera hela grunden för Tidöavtalet. Om EU tvingar Sverige att ta emot invandrare, så kringskärs regeringens möjligheter att bedriva en restriktiv migrationspolitik högst avsevärt.
Särskilt oroväckande är det att regeringspartierna Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna har understött förslaget. Inte minst moderaten Tomas Tobé har spelat en central roll för att förhandla fram förslaget. Trovärdigheten hos regeringspartiernas påstått strama migrationspolitik är minst sagt låg, om partierna driver på för en europeisk lösning som undergräver strävanden i denna riktning.
Sverigedemokraternas reaktion
Sverigedemokraterna har reagerat och är enligt min mening tvungna att göra så. Först skrev Charlie Weimers i Svenska Dagbladet från en rent europeisk horisont:
”Som parlamentets chefsförhandlare borde Tobé ha sökt stöd för en restriktiv och långsiktigt hållbar linje. Tyvärr valde han att bygga en brokig koalition bestående av parlamentariker som driver en linje som står i strid med svenska intressen. Resultatet var förutsägbart. Utskottets ställningstagande är med få undantag sämre för Sverige än det förslag Ylva Johansson [EU-kommissionen genom kommissionären Ylva Johansson har också presenterat ett förslag. Artikelförf. anmärkning.] presenterade.
Grundproblemen med både Ylva Johanssons och Tomas Tobés förslag är att underliggande demografiska faktorer ignoreras. Om inget drastiskt förändras kommer migrationstrycket öka dramatiskt de närmaste decennierna som ett resultat av den explosiva befolkningstillväxten i Afrika och Mellanöstern.”
SD:s tidigare gruppledare Mattias Karlsson drog sedan i vad jag bedömer vara ett spontant nattligt inlägg de vidare slutsatserna för regeringssamarbetet. Han skrev: ”Regeringen måste stoppa ’Migrantpakten’ i EU-parlamentets tappning, utformad av den svenske moderaten Tomas Tobé. Om inte så har jag svårt att se hur grunden för vårt samarbete skall kunna bestå.”
I ett mer officiellt yttrande på Facebook skrev sedan Jimmie Åkesson: ”Det kan knappast komma som en chock för någon att Sverigedemokraterna står upp för en självständig och mycket stram svensk migrationspolitik.
EU:s ’migrantpakt’ innebär i praktiken det motsatta. Vi kommer inte att acceptera att man skänker bort svenska väljares makt över migrationspolitiken till andra länders politiker och byråkrater i Bryssel. Punkt.”
Ett problematiskt avtal
Det kan hävdas att Sverigedemokraterna bäddat för dessa problem genom att signera Tidöavtalet som på ett direkt sätt låter EU:s inställning fälla avgörandet över svensk migrationspolitik. Genom att säga att EU:s rättsliga miniminivå skall vara utgångspunkten kommer en stor del av Tidöavtalsexegesen gå ut på att tolka vad det innebär. Det blir till ett slags juridifiering av politiken.
Problemet uppenbarar sig på flera sätt. Först och främst så finns det en betydande osäkerhet i vad EU:s rättsliga miniminivå innebär. EU:s lagstiftning fungerar i allmänhet så, att diffust formulerade och mångtydiga dokument tas fram. EU-domstolen prövar sedan nationell lagstiftning mot dessa. Godtycket är här så pass omfattande att det rätteligen måste sägas att EU-domstolen i praktiken är en lagstiftande institution.
När Sveriges regering utarbetar lagstiftning kommer den då att göra en snäv eller generös tolkning av EU-rätten? Tjeckien, Polen och Ungern har valt att bedriva rättsliga processer för att minska invandringen. Danmark har lyckats förhandla sig till ett formellt undantag. Kommer regeringen bereda sig på strid eller kommer de hålla sig långt innanför EU-rättens skrankor?
Till detta kommer att EU-rätten är under ständig förändring, vilket nu visat sig med all önskvärd tydlighet. Med tanke på hur regeringspartierna agerat i denna förändringsprocess kan hänskjutandet av frågan till EU rent av uppfattas som ett förslaget sätt att lura Sverigedemokraterna.
Enda vägen framåt
Sverigedemokraterna har med en närmast exempellös tanklöshet försatt sig i denna situation, men måste ändå försöka ta sig ur den. Den kan inte acceptera att regeringen låter EU diktera Sveriges invandringspolitik. Den måste därför göra det till en kabinettsfråga. Den måste utverka garantier att invandringen sjunker oavsett EU:s inställning.
Sverigedemokraterna får helt enkelt hänvisa till andra delar i avtalet som stöder den egna uppfattningen. Det talas också i Tidöavtalet om att ”ett paradigmskifte” och att ”migrationspolitiken i övrigt skall vara ansvarsfull”. Sverigedemokraterna kan hävda att dessa delar strider mot vad regeringen gör nu.
Detta måste över huvud taget blir Sverigedemokraternas linje framöver. Med tanke på, som jag hävdade tidigare i veckan, att Tidöavtalet inte är värt pappret det är skrivet på, måste Sverigedemokraterna börja betrakta det så. Partiet får helt enkelt nyttja det till intet förpliktigande dokumentets vaghet för ständigt nya förhandlingar med regeringen. I dessa förhandlingar föreslår jag en viss pragmatism i förhållande till andra frågor som partiet driver i regeringen, exempelvis bränslepriserna och A-kassan. Demografin måste komma i förgrunden.
Det kan innebära att stämningen i samarbetet försämras, att moderater inte vill äta med en i riksdagsrestaurangen, ja till och med till regeringskris. Men någon annan väg framåt finns inte, för den skull Sverigedemokraterna över huvud taget skall ha något existensberättigande.
