Jag har länge ifrågasatt om regeringen kommer få något gjort, om det verkligen kommer bli någon reell reformagenda eller om det endast kommer bli litet duttande i marginalen. Tidöavtalets formuleringar är vaga och de åtgärder som föreslås skall genomföras först i slutet av mandatperioden.
Igår var det så dags för ett besked i en viktig fråga – regeringen skulle presentera sin utredning om kunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd. Frågan om permanenta uppehållstillstånd är över huvud taget väldigt väsentlig, med tanke på att om en invandrare har fått permanent uppehållstillstånd är det svårt att bli av med den, om än inte lika svårt som om någon har fått medborgarskap.
Det fanns alltså anledning att lyssna till vad regeringens utredare, kammarrättsrådet Fredrik Fries, hade att säga, då han presenterade sin nya utredning. Enligt utredningens förslag skall det, i likhet med i många andra länder, ställas ett krav för den som skall få permanent uppehållstillstånd att denne skall ha en grundläggande språklig och samhällelig kunskap.
Detta är förstås helt rimligt i sig, men frågan är vilken effekten kommer bli. Först och främst kan det konstateras att lagstiftningen, enligt den klassiska schweizerostmodellen som ofta gäller för invandringslagstiftning, innehåller en mängd undantag som på olika sätt minskar lagens tillämpningsområde. Bland annat undantas barn, äldre och kvotflyktingar.
Vidare, vilket är ännu viktigare, är nivån på språkkunskaperna knappast imponerade. Det rör sig om nivån A2 enligt den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS). Nivån A2 är en så låg nivå att mer ambitiösa elever i skolan kan komma längre med sitt tredje språk. Det krävs ett väldigt aktivt undvikande av interaktion med ett samhälle för att inte uppnå denna språkliga nivå. Det är oklart exakt hur samhällskunskapen skall mätas, men det finns inget som omedelbart tyder på att nivån i denna del skulle bli högre.
Allt som försvårar utdelandet av permanenta uppehållstillstånd är givetvis bra, men hur många som faktiskt skulle hindras av ett sådant test förblir osäkert. På många sätt kan det uppfattas som en ren distraktion, något som inte på ett grundläggande plan påverkar massinvandringens realitet.
Märkligast av allt är dock att det skall genomföras först 2027, alltså under kommande mandatperiod under en annan regering, vilket gör att det är högst osäkert om mandatet för reformen ens återstår vid denna tidpunkt. Tidigare har samarbetspartierna velat tala om reformer som genomförs i slutet av mandatperioden, men nu börjar också sådant som dröjer till nästa mandatperiod diskuteras.
Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling, som arbetat som språklärare i Asien och borde veta en del om språk, anser i likhet med mig att språknivån som krävs är påfallande låg. Han menar vidare att det är en orimligt lång tidsrymd som måste passera före implementering.
Migrationsministern Maria Malmer Stenergard verkar inte heller helt nöjd med tidsplanen, men säger mycket återhållsamt: ”Vi får vi titta närmare på detta och där är det en balans mellan att gå snabbt fram och ha god kvalitet.”
Detta får sägas vara en minst sagt otillräcklig formulering. Regeringen är inte bunden av utredningen, utan har möjlighet att gå både snabbare och kraftfullare fram. Den borde omedelbart visa att den faktiskt vill göra något – på detta, liksom på andra områden.
