Det hör till med ett visst klagande på nationaldagen, även om det lyckligtvis verkar bli mindre sådant för varje år som traditionen sätter sig. Klagomålen kommer inte bara från kulturradikalt, utan ibland också ifrån konservativt håll. Det har sagts att det är en artificiell skapelse som saknar verklig hävd och förankring i det svenska folkdjupet. Ibland sägs det också att exempelvis midsommarafton skulle passa bättre som nationaldag.
Jag har aldrig hållit med om detta. Först och främst så fanns nationaldagen före det att riksdagen år 1983 beslutade om att dagen skulle vara vår nationaldag, bara att den då kallades svenska flaggans dag. Att den betydde något visas inte minst genom de storslagna offentliga firanden från 50-talet som fångats på film, erinrande om ett slags stilnivå som gått förlorad, något som inte utan vidare låter sig återskapas:
Svenska flaggans dag har också anor från något av det bästa i den svenska historien, den svenska nationalromantiken. Arthur Hazelius, Nordiska Muséets och Skansens grundare, lät redan 1883 utlysa en flaggfest som avslutades 6 juni. På så vis anknyter nationaldagen till ett slags centrum i svensk minneskultur, till den tid då störst insatser gjordes att bevara svensk kultur.
Arthur Hazelius gjorde genom sina initiativ Skansen och Nordiska muséet mer än kanske någon annan för att bevara den svenska allmogekulturen som höll på att försvinna. Han och den rörelse han var en del av såg till att också kommande generationer får veta hur svenskar levt, bott och klätt sig genom historien. Därför tycker jag också det passar att fira nationaldagen på Skansen – något jag har gjort tidigare och också kommer att göra i år.
Hazelius hade också valt dagen av två skäl som alltjämt används för att motivera att nationaldagen firas på denna dag: Gustav Vasas tronbestigning och 1809 års regeringsform. Dessa två händelser skulle jag vilja föreslå är särskilt viktiga för att förstå Sveriges historia och kan i vissa avseenden ses som ett slags sammanfattning av svensk historia.
Gustav Vasas tronbestigning, som i år på 500-årsjubiléet bör få särskild uppmärksamhet, är en symbol för många saker. Främst den svenska självständigheten och kungadömet, men också den protestantiska trons införande. Gustav Vasa var själv på många sätt en nationalist och hans stridsrop ”Varer svenske” väckte anklang hos ett folk som hunsats av dansken.
1809 års regeringsform har också sin särskilda betydelse. Till skillnad från många andra regeringsreformer som byggde på upplysningsfilosofi och den franska revolutionens idéer var 1809 års regeringsform baserad på unikt svenska förhållanden, ett koncentrat av den svenska historien och dess styrelseformer med rötter i medeltiden. I en tid då vårt politiska system fungerar allt sämre torde denna del av Sveriges historia omgärdas av ett särskilt skimmer.
6 juni är alltså på många sätt en kongenial nationaldag. Den sammanfattar några av de bästa elementen i den svenska historien och valet av datumet kan utan svårighet motiveras. Men viktigast av allt: egentligen är det sekundärt varför en viss dag har blivit nationaldag. Tyskland har exempelvis en betydligt mer problematisk nationaldag, enhetsdagen 3 oktober, som river upp djupa historiska sår.
Det viktiga är att det finns en dag när Sverige kan firas. Att det finns en dag när svensken kan känna sig stolt över att vara svensk. Utnyttja den. Se till att fira Sverige så mycket som möjligt.