Den tjeckiske författaren Milan Kundera, född 1929, har gått bort i en långt framåtskriden ålder. Kundera tillhör den främsta kategorin av nu levande författare, den typ av författare som på något sätt redan har hunnit bli en del av litteraturhistorien; exempelvis har han tagits upp i den prestigefyllda franska klassikerserien Pléiade – en ära som framför allt bestås avlidna författare.
Störst uppskattning har han nog nått i Frankrike, hans nya hemland, sedan han 1975 lämnat det kommunistiska Tjeckoslavakien, där hans böcker hade förbjudits. Men det fanns en tid då han hyllades också i Sverige. Storhetstiden torde ha infallit under 80- och 90-talet. På senare år har utgivningen på svenska varit mera sparsam.
En utgångspunkt för en diskussion av Kundera kan vara hans debutroman Skämtet (1967), en roman som fortfarande tillhör till hans mest bekanta verk och dessutom präglas av många av de ämnen som skulle bli återkommande. Rubrikens skämt syftar på några oförsiktiga, skämtsamt trotskistiska rader som romanens huvudperson skrivit till en flicka han älskar. Resultatet blir att han blir relegerad, utesluten ur kommunistpartiet och satt i ett arbetsläger.
Den uppenbara kritiken mot kommunismen är dock inte forcerad och plakatmässig, utan lika mycket är boken en stillsam och tidlös meditation över människors relationer till varandra. På ett sätt blir kritiken mot kommunismen därmed också djupare, då Kundera visar hur den påverkade de mänskliga relationerna, det allra mest intima. Samtidigt rör romanen lika mycket allmänna mänskliga mönster och inte minst fick många paralleller till vår tids PK-samhälle. Men mycket kan över huvud taget inte kallas politiskt, eller det politiska är inte primärt. Först och främst beskrivs människan som relationell varelse, en relationell varelse som sedan agerar i ett politiskt sammanhang.
Senare kom Kundera, alltid en utpräglat intellektuell författare, att utvecklas i en mera filosofisk och essäistisk riktning. Hans utan tvivel mest kända roman, Varats olidliga lätthet (1982), går i denna riktning. Fonden är också här det kommunistiska Prag och särskilt Pragvårens händelser har en stor betydelse för handlingen. Även i denna roman får huvudpersonen problem med systemet, denna gång genom att i en insändare hävda att de kommunistiska ledarna borde göra som Kung Oidipus – som tog ansvar för sina handlingar och stack ut ögonen.
Det är dock en roman som framför allt kretsar kring handlingen, friheten, valet, sexualiteten och inte minst relationen mellan man och kvinna. Det är en existentialistisk bok som, eller så uppfattar jag det, ställer människans ansvar för sina handlingar i centrum. Den visar hur människan är dömd att välja – en av tillvarons på vissa sätt svåraste sanningar.
Den visar också, liksom Kunderas författarskap generellt, på ett fint sätt hur relationer mellan män och kvinnor fungerar. Och det är för mig uppenbart att detta är orsaken att Milan Kundera inte fått Nobelpriset. För detta, att Kundera inte tilldelats Nobelpriset, är trots allt ett förhållande som måste förklaras. En författare som internationellt sett hyllats i flera decennier kan knappast ha gått Akademien förbi. Det framstår på många sätt som den främsta lapsusen hos vår tids Akademi och måste alltså vara konsekvensen av ett högst medvetet val.
En äldre högerman kanske tänker sig att det är på grund av salongsbolsjevikerna i Svenska Akademien inte kan tolerera hans antikommunism. Men ett sådant perspektiv missar att dagens vänster ser annorlunda ut. Det finns idag få saker som är mera avskytt än att skriva ärligt om kvinnor och män. Senast någon författare som gjorde det fick Nobelpriset, Mario Vargas Llosa (2010), uppstod också en omfattande diskussion om saken. Dagens alltmer kvinnodominerade akademi har inte klarat av att hantera sanningen härvidlag.
Desto större skäl för oss övriga att hålla Kunderas författarskap levande, också efter dennes död.
