Alternativa medier förknippas mycket med den invandringskritiska rörelsen på Internet, men det går att dra ut rottrådarna längre än så. På 90-talet fanns bland annat Blågula frågor och Fri information om invandring, som med stort engagemang, men med liten budget, sökte göra svenskarna uppmärksamma på invandringens vådor. Men även tidigare och med långt större genomslag har det funnits en tidningssfär till höger om högern, som varit kritisk både mot vänstern och den etablerade högern. En av dessa tidningar var utan tvivel Nya Dagligt Allehanda.
Historien om Nya Dagligt Allehanda var länge otecknad, som så mycket annat som rör de konservativas historia; i bland får man känslan att varje SSU-förening har fått sin historia skriven, men att också de allra viktigaste milstolparna i den konservativa historien saknar hävdatecknare. Nu finns det dock en monografi av visst format: den emeriterade professorn i historia Jarl Torbacke gav 2005 ut en översikt med titeln Allehanda skepnader: Nya Dagligt Allehanda 1767-1944.
Ty Nya Dagligt Allehandas historia är en spännande historia. Också den som struntar i all politik och bara är intresserad av presshistoria borde tycka att den vore angelägen att känna. Den är en av de tidningar i Sverige som utkommit under längst tid – 177 år; den överträffas bara av Aftonbladet, Post- och Inrikes Tidningar och Norrköpings Tidningar. Dess upprinnelse 1767 var tryckfrihetens införande året dessförinnan, som skapade utrymme för nya publikationer på den tidigare mycket hårt reglerade tidningsmarknaden. Från början hette det bara Dagligt Allehanda och var en bilaga till Stockholms Weckoblad, men snart blev den en självständig publikation.
Dess anseende var från början inget vidare. Den store stilisten och hårde kritikern Fredrik Böök har sammanfattat den förste egentliga redaktören, sedan bilagan avskiljts och blivit en egen tidning, Wilhelm Mommas insats på följande sätt: ”Ägaren var en av samtidens främsta och sakkunnigaste vivörer och som redaktör var han under all kritik.” Det var i hög grad ett sensationsblad som drog in pengar på annonsintäkter. Han drog sig inte ens för att använda stadens tiggare för att försälja tidningen och gav som regel inget honorar (vissa fick till och med betala för att publicera sina alster). En stor publiksuccé var den nyligen hängde fängelsekunden och stortjuven Jacob Guntlacks memoarer. Tidningen var inte utan framgång, men Momma var slösaktig och gjorde personlig konkurs.
År 1771 fick tidningen därför försäljas och övergick i läkaren Johan Pfeiffers ägo. Efter Gustav III:s statsvälvning 1771 drogs tumskruvarna åt alltmer och man fick akta sig vad man skrev. Dagligt Allehanda anpassade sig och blev alltmer ett organ för Kungens propaganda – ja, Kungen skrev till och med själv emellanåt artiklar där. Efter mordet på Gustav III 1792 upplevde man förvisso en kort tid av ökad pressfrihet under förmyndarregeringen, men för att systemet bara skulle bli ännu strängare igen. Genom anpassning lyckades man befästa sin position på den svenska tidningsmarknaden och bli en privilegierad publikation.
Statsvälvningen 1809 innebar nya och andra tider. Även om tryckfriheten inte blev fullständig, utan snart inskränktes något (tidningars utgivningsrätt kunde indragas till exempel), förändrade detta tidningsmarknaden radikalt. Det kom en störtvåg av nya tidningar, som ofta tog ut svängarna och kritiserade makten. Dagligt Allehanda var dock inte böjd åt kontroversiella artiklar i politiska ämnen, utan blev ett folkligt annonsblad med populära artiklar som engagerade den breda läsekretsen.
Omstöpningen till den politiska tidning som (Nya) Dagligt Allehanda skulle bli känd som skedde gradvis, och det tog tid innan de hittade sin politiska färg. En ny ägare 1824 sökte att utmana makten med ett liberalt budskap, men det gick inget vidare, och han fick dra sig ur efter ekonomiska svårigheter 1832. Liberalismen fortsatte emellertid, även om den blev alltmer hovsam, och till skillnad från den utrerade liberalismen i Aftonbladet, försökte tidningen alliera sig med kung Oscar. Det började talas om konstitutionell liberalism.
Efter en rad turer, redaktörsbyten och åsiktsbyten som är för komplicerade för att gå in på i denna artikel fick tidningen lägga ned i sin gamla form. Den nystartades omedelbart som Nya Dagligt Allehanda 1859. Nu började man redan igenkänna något av dess politiska karaktär. Vissa liberala drag kvarhölls förvisso, framförallt förespråkade tidningen försiktiga representationsreformer, men den var konservativ i åtskilligt annat. I tidens stora fråga, striden mellan frihandel och protektionism, var den klart protektionistisk. Jag gissar att utvecklingen i konservativ riktning befordrades av att pressen redan då hade blivit så radikal; det radikala Aftonbladet fick 1864 konkurrens av Dagens Nyheter (eller ”madam Andersson” som det kallades i folkmun på grund av de låga sociala skikt som läste den). Det fanns en nisch att fylla.
Det är intressant att notera att konservatismen inte var någon devot ultrarojalism, utan redan fått en tydlig ideologisk prägel. Det ägnades till exempel långa artiklar åt att kritisera positivismen, trots att Oscar II visat ett positivt intresse för den, och Nya Dagligt Allehanda lär därmed ha övertygat denne om dess bristfällighet. Ett betydande inslag var också kulturartiklarna, vilket visar att man försökte upprätthålla en ämnesbredd redan då. Man ville och lyckades med att vara ett heltäckande konservativt alternativ till den liberala huvudstadspressen. Svenska Dagbladet utgjorde under ett drygt decennium ett annat alternativ, men efter omstarten 1897, då SvD köptes köptes av finansmannen Ernst Thiel blev också denna tydligt liberal. Den inför valet 1896 använda parollen ”Front mot liberalismen” kunde ha satts som paroll för hela tidningen.
Det nya seklet sammanföll med partiväsendets utveckling. Allmänna Valmansförbundet, Moderaternas föregångare, grundades år 1904. NDA som hade fortsatt ekonomiska svårigheter understöddes ekonomiskt av partiet, vilket efter hand gjorde att de försökte påverka tidningen. Den tidigare redaktören J. A. Björklund avgick, då han inte lyckades komma överens med partiledningen (framförallt ogillade han deras pragmatiska inställning i rösträttsfrågan).
Efter en kort sejour med Ernst Wigforss kusin tog den legendariske chefredaktören Leon Ljunglund över. Ljunglund var en bildad man med stor presserfarenhet, men han var en mycket frän polemiker, något av en socialistätare, som gjorde tidningen litet mindre försiktig och mer anpassad till det moderna presslandskapet. Inslaget av dagsaktuella kommentarer ökade likaledes. På många sätt kan dess karaktäristiskt orädda och polemiska stil påminna om vår tids alternativa medier.
Man övergav dock aldrig kulturfrågorna helt, utan man företrädde här en fortsatt konsekvent kulturkonservativ linje, och kritiserade häftigt den framväxande ”smutslitteraturen” och dess fördärvliga inflytande på ungdomen. Dagspolitiken diskuterades också ofta från en ideologisk synvinkel. Första Världskrigets händelser blev exempelvis till stoff för många ideologiska betraktelser från den konservative statsvetarprofessorn Rudolf Kjelléns sida, som var en flitig bidragsgivare.
På 20-talet började tidningen, litet paradoxalt eftersom de vid den här tiden hade blivit historiens förlorare, gå riktigt bra. Ekonomin gick bra för tidningen som så ofta drabbats av ekonomiska svårigheter, och man hade möjlighet att bygga ut redaktionen. Man stod sannolikt på höjden av sitt inflytande. 30-talet blev svårare, framförallt på grund av skärpt konkurrens och hård prispress. I början av decenniet hade man ändå råd med omfattande kulturella satsningar, bland annat en stor söndagsbilaga med kulturell inriktning redigerad av den originelle tidningsmannen Carl Björkman, numer mest känd för sin skarpa kritik av pilsnerfilmerna. Här hade man bland annat ett Goethe-nummer med bidrag av internationella storheter som Thomas Mann och gräddan av svensk kulturelit.
Att det nu började gå ekonomiskt uselt var dock ställt bortom varje tvivel. Leon Ljunglund började också skapa allt fler konflikter, bl.a. med Högerpartiet, vilket försvårade ekonomisk uppbackning. Tidningen räddades från konkurs av affärsmannen Axel Wenner-Gren. Efter att denne avsatt Ljunglund gick tidningen dock bara sämre. Läsekretsen ogillade dess förlorade skärpa. Den stod inte att rädda. Efter att också Wenner-Gren dragit sig ur, gjordes flera försök att rädda tidningen, men allt var förgäves. Tidningen gick slutligen under 1944. Många av journalisterna klarade sig genom att övergå till andra tidningar, men Sverige hade berövats sin främsta konservativa tidningsröst.
Nya Dagligt Allehanda är historia, men det finns åtskilligt att lära sig av dess historia för nutida tidningsprojekt. Den representerade en heltäckande konservativ nyhetstidning som inte drog sig för polemik, och hade en stor ämnesbredd, från lättfattliga, ja, närmast populistiska sensationsnyheter till djupgående kulturartiklar. Efter NDA:s nedläggning har det länge varit en dröm att något liknande skulle kunna uppstå igen. Nuvarande strukturomvandlingar på tidningsmarknaden kanske bidrar till att denna dröm med tiden kan realiseras. I alla fall utgör den ett ideal för vår tids alternativa medier att sträva efter.
