Nu diskuteras Moderaternas inriktning förhållandevis mycket. Det är knappast besynnerligt. Det är ett parti som efter att åren med Fredrik Reinfeldt, som nu värderas negativt, måste hitta en nyorientering. På ett eller annat sätt har partiet också lyckats besätta statsministerämbetet och kan i den meningen uppfattas som Sveriges för stunden inflytelserikaste parti.
Jag uppfattar det som att det alltid funnits vissa problem med Moderaterna och dess föregångare, alltsedan Allmänna valmansförbundet grundades år 1904. Alltför mycket blev det näringslivets parti, s.k. ”bolagshöger”, och det fångade inte upp den breda och djupa socialkonservativa strömning som fanns vid tiden för grundandet. Den partiledare som jag utan tvivel håller för den största ideologen är emellertid Gösta Bagge (partiledare 1935–1944), som hade såväl en djupgående konservativ ideologi, som ett socialpolitiskt perspektiv som ofta saknades hos högerpartiet.
Bagge (1882–1951) måste gälla för förhållandevis bortglömd i dag, kanske för att hans tid som partiledare inte karaktäriserades av några stora opinionsmässiga framgångar. Det gör inte hans levnadsöde mindre intressant, men får konsekvensen att allt bör rekapituleras. Gösta Bagge växte upp i Stockholm och fick väl politiken med modersmjölken – hans fader satt i Stockholms stadsfullmäktige, och verkar ha åsikter som liknade sonens. Stockholm var också den stad som han skulle bo och verka i större delen av sitt liv; det var där han började sin politiska bana och det var där han så småningom skulle vara vetenskapligt verksam.
En receptiv yngling vid sekelskiftet kunde dock knappast undvika Uppsala, även om Stockholms högskola grundats år 1878. Han tog där enligt tidens sed en bred fil.kand. i fem ämnen – nordiska språk, slaviska språk, statskunskap, historia och filosofi. Historia och statskunskap blev huvudämnena. Särskilt intryck gjorde Harald Hjärne, en konservativ historiker som vid denna tid utövade ett enormt inflytande. Han upptogs också i den krets som kallades Juntan, en samling Hjärne-lärjungar, vilka skulle låta höra om sig både inom och utanför akademin. Han kompletterade sina bokliga studier med en Englandsvistelse, där särskilt de engelska arbetarnas situation gjorde intryck och befordrade hans sociala intresse. Efter att ha återvänt till Sverige startade han en fritidsgård i Vasastan, inspirerad av de socialt inriktade klubbar han sett i England. I motiveringen till verksamheten framskymtar en socialkonservativ inställning, som gick ut på att socialt reformarbete kunde bedrivas utan samhällsomstörtande socialism.
Bagge, liksom den övriga Juntan, fann först medarbetarskap i tidskriften Det nya Sverige, en publikation som började utges 1907 och som stod den s.k. Unghögern, vars främsta ideolog var den nationalistiska statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén, nära. Den kristdemokratiske statsvetaren Torbjörn Aronson, som mest utförligt behandlat Bagges politiska tänkande, ser Unghögern och Juntan som stående i två helt skilda idétraditioner. Denna tes, som Aronson icke tvekar att citera vänsterliberala motståndare som Herbert Tingsten för att ro hem, tycker jag är överdriven. Bägge var socialkonservativa och nationalister, låt vara att Kjelléns nationalism var än mer utpräglad och att han olyckligt nog saknade verkligt sinne för religionen. Dessa lösa grupperingar uppvisade också interna meningsskiljaktigheter. Jag tycker man kan se bägge strömningar som utväxter på det konservativa trädet, och för praktisk-politiska syften kunde de ofta enas, även om första världskriget spädde på motsättningarna.
Bagges eget bidrag till Det nya Sverige skulle bli tämligen begränsat, men den artikel han skrev 1910 under rubriken ”Truster och karteller” är klart läsvärd. Han diskuterar där uppkomsten av truster och karteller som ett fenomen bland många som undergräver den ekonomiska liberalismens teori. Han påpekar, att liberalismens bankrutt kommer att göra, att socialismens dragningskraft ökar, men också att det är fel väg att gå. Det hänvisas till samtida tysk forskning i nationalekonomi, vad som ibland kallas den historiska skolan i nationalekonomin, och en balanserad, socialkonservativ väg mellan de ideologiska extremerna pekas ut. Man ser här spår av begynnande meritering på nationalekonomins område, det som senare blev Bagges huvudområde.
På allvar skulle Bagge dock framträda som en känd skribent först med grundandet av Svensk Tidskrift år 1911, där han blev den ene av två redaktörer, jämte den kände ekonomihistorikern Eli F. Heckscher. Svensk tidskrift var tydligt en produkt av Juntan, och således av en sammansvetsad social miljö. Det innebar dock inte nödvändigtvis, att denna miljö också delade åsiktsgemenskap. Redan redaktörerna skilde sig åt, där Bagge tydligt var den konservativare och Heckscher den liberalare. Den programförklaring som publicerades i det första numret var också mycket allmän, och öppnade upp för ett fritt meningsutbyte mellan olika ideologiska inriktningar.
Bagge kom att bli en flitig bidragsgivare till Svensk tidskrift under det dryga decennium, som han fungerade som redaktör. Han bevakade, sitt expertområde trogen, särskilt sociala frågor. Han utvecklade i sina kommentarer, som ofta gällde de då framväxande socialförsäkringssystemen, en nyanserad, socialkonservativ åskådning. Han undvek extremerna (utrerad laissez-faire-liberalism och socialistisk planekonomi) och sökte i stället en balanserad medelväg under parollen ”hjälp till självhjälp”. Han motsatte sig inte hjälp till behövande, men såg också problem med att alltför omfattande insatser kunde verka passiviserande på mottagarna. Framför allt vände han sig mot, att politiska beslut på dessa områden, liksom andra, togs utan sakkunskap och ordentlig utredning, utan bara efter snöda partihänsyn. Genomgående i Bagges artiklar finns en kritik mot politikens kortsiktighet och låsning vid förenklade dikotomier.
Ofta kom Bagge också in på konflikter på arbetsmarknaden, både i England och här hemma, och han resonerade också här nyanserat och socialkonservativt. Bortom radikal agitation och egoistiska klassintressen skisserade han en vision om nationell sammanhållning, där man sökte hitta pragmatiska lösningar för det allmännas bästa. Agitatorer fann han också i nykterhetsrörelsen, som genom sin oförsonlighet och sekterism inte bidrog till, att befrämja praktiska åtgärder för frågans lösning. Försvarsfrågan och utrikespolitiken slutligen gick knappast att undvika dessa år. Bagge delade Svensk tidskrifts allmänna linje, som förordade ett stärkt försvar och en verklig neutralitetspolitik, och han kritiserade utopister, som före, under och efter första världskriget trodde på världsfreden och militär nedrustning. Ett budskap vars aktualitet inte har minskat.
20-talet var en tid av publicistisk stiltje för Bagge. I stället var det forskning som stod på programmet. Efter att 1917 ha disputerat på en avhandling som behandlade lönebildningen på arbetsmarknaden, kallades han 1921 till en professur i nationalekonomi och socialpolitik i Stockholm. Hans insatser i detta sammanhang skall säkert inte förringas och har värderats högt av sakkunniga, men rollen som politisk ideolog, som han grundlagt med sin medverkan i Svensk tidskrift, skulle fortsätta först som partiledare.
30-talet var politikens stora tid. Kommunalpolitiskt aktiv hade Bagge varit sedan 1913, men rikspolitiken dröjde till denna tid. Efter besatt riksdagsmandat 1932 väntade partiledarposten 1935. Från denna tid finns ett stort antal tal. Att de med regelbunden frekvens publicerades i bokform antyder, att han själv uppfattade att de hade ett långsiktigt värde. De innehåller också påfallande mycket av principiellt intresse, för att komma från en partiledare, som man med dagens mått mätt kanske snarare förväntar sig skall komma med slagord för den dagspolitiska gottköpsmarknaden. Han skrev under denna tid också en mer sammanhållen skrift, Frihet och socialism (1944), som är en systematisk kritik mot sin samtids radikala ideologier.
Under bibehållande av sin tidigt utvecklade socialkonservatism fördjupas många hans åskådning på väsentliga punkter. Han blir till en konservativ kulturkritiker. Han beklagar hur fasta gemenskaper som nation, familj och hembygd förlorar i betydelse. Han såg tidigt vad förhastade skolreformer, som skär av oss från arvet, kunde leda till. Men mer än så. Som ingen annan högerledare förstod han behovet av det transcendenta. Han utförde en analys av människans andliga belägenhet i nutiden, och hur avkristningen gör att människan förlorar det fasta centrum i tillvaron, som skänker den dess mening.
Gösta Bagge är alltså unik bland högerledarna, såväl för vad han har att säga om ideologins praktiska sida, särskilt socialpolitiken, som vad han har att säga om tillvarons grundläggande frågor. Han är den ende av dem som ordentligt förstod transcendensperspektivets avgörande betydelse och hans folknationalistiska känns inte minst välbehövlig att ta fasta på idag, då globalismen är ett av våra största problem. Han förtjänar bättre än att stå i skuggan av flera mer ordinära efterträdare. Det visar att Moderaterna vid en tidpunkt i sin historia höll på att utvecklas mot en position som gick långt utöver att vara ett intresseparti för näringslivet.
Den som vill läsa mer om hans politiska tänkande kan läsa Torbjörn Aronsons Gösta Bagges politiska tänkande – en studie i svensk konservatism (1993), som jag starkt rekommenderar för dess utförliga och systematiska behandling av Bagges tänkande, trots att jag inte delar hans uppfattning om bland annat tysk konservatism, unghöger och högerns idéutveckling. Om andra aspekter av hans gärning har Per G. Andreen skrivit flera böcker.
