Hela den svenska debatten tycks nu handla om Sverigedemokraten Richard Jomshofs islamkritiska tweets (eller X-inlägg som det eventuellt bör kallas efter Elon Musks namnbyte). Detta efter att oppositionen velat avsätta honom som utskottsordförande på grund av dessa. En misstroendeomröstning om en utskottsordförande är i sig en märklig händelse, så märklig att det är osäkert om det ens är konstitutionellt möjligt att genomföra ett misstroende med utgången att en utskottsordförande avsätts. Som Insikt24 rapporterat är exempelvis statsvetaren Jonas Hinnfors osäker på om det går att avsätta en vald utskottsordförande.
Ännu märkligare är orsaken till denna omröstning: att Jomshof skriver islamkritiska tweets som oppositionen anser olämpliga. Denna historiskt unika omröstning, som saknar föregångare och eventuellt är icke-konstitutionell, företas alltså inte på grund av något som han har utfört å ämbetets vägar. Den äger rum på grund av en islamkritisk tweet.
Det hela kunde avfärdas som rent trams, men företas självklart i ett syfte. Oppositionen vill få hela regeringssidan att behöva associeras med en av Sverigedemokraternas ur ett PK-perspektiv mest kontroversiella företrädare. Särskilt Liberalerna torde ha problem med detta sällskap och tycker nog innerst inne inte något vidare om Jomshof.
Så har oppositionen hittat ett sätt att samlas över partigränserna, från Vänster- till Centerpartiet, alla kan enas om Richard Jomshofs fördärvlighet. Mycket smart kan det tyckas!
Samtidigt är det sakpolitiska innehållet i detta egentligen mycket oklart. Vad vill egentligen oppositionspartierna förändra sakpolitiskt? Vill de förbjuda koranbränningar, vill de öka invandringen eller vad vill de egentligen göra som regeringen inte gör? Några sakpolitiska implikationer tycks inte denna extremt forcerade omröstning, som endast baseras på några tweets, ha. Oppositionen verkar mer intresserad av att utmana regeringen symbolpolitiskt och retoriskt än att faktiskt komma med någon substantiell kritik.
Regeringen har egentligen ingen anledning att känna sig pressad. Det kunde sägas att den hellre skulle vilja presentera några konkreta politiska framgångar, men på de områden som den främst gick till val på: invandringen, kriminaliteten och elsystemet kan den visa mycket små resultat och den kan inte leva på att sälja ord och löften i all evighet. Denna diskussion, där oppositionen för många framstår som orimlig, kan alltså kännas tämligen välkommen.
Särskilt torde det gälla för Sverigedemokraterna. Även om en del i partiet stör sig på den i deras tycke alltför frispråkige Jomshof, så är det uppenbart att dess väljare, i avsaknad av reella sakpolitiska förändringar, ändå uppskattar detta slags retorik. Om det inte går att skapa engagemang kring faktisk politik är detta slags yttranden det enda som finns kvar.
Faktum är att inte ens Liberalerna rimligen borde ha alltför mycket att frukta av denna debatt. Det borde gå att förklara också för de mest inbitna SD-hatarna i partiet att den konstitutionella ordningen skall följas. Att en utskottsordförande inte skall avsättas godtyckligt borde egentligen alla kunna skriva under på.
Så fortgår den politiska teatern, pseudodiskussionen om en helt oväsentlig icke-fråga, den om Jomshof skall vara utskottsordförande eller inte – en fråga som inte påverkar något konkret förhållande i verkligheten. Yrkespolitikerna kan vara nöjda, men Sveriges medborgare är de stora förlorarna.
I stället för seriös diskussion om samhällets utveckling får vi en ren nonsensdiskussion. Förtroendet för det politiska systemet torde ta skada.
