Sverigedemokraternas skenbara inflytande
Så fort det stod klart att det skulle bli en regering med stöd av SD, letade vänsterlutande journalister och politiska kommentatorer med ljus och lykta efter tecken på regeringens extremt konservativa, eller kanske till och med fascistiska, invandrings- och kriminalpolitik. Tidöavtalet och tillhörande pressträffar gav dem stöd åt sin uppfattning, då dessa politikområden omnämndes en hel del.
Men den som faktiskt brytt sig om att läsa vad som står i Tidöavtalet finner något helt annat. Det står förvisso en hel del om migration och kriminalitet, som vid en första anblick skulle kunna ge intryck av att dessa områden är prioriterade och att mycket kommer ske. Men åtgärderna framför allt på invandringsområdet har en påfallande vaghet. De skall bli konkret politik först i slutet av mandatperioden och några fastlagda volymer finns inte. Hittills ligger invandringen, efter närmare ett år med ny regering, kvar på samma nivå som under förra mandatperioden. Det kan teoretiskt sett tänkas att den rent av hade varit lägre under en hypotetisk socialdemokratisk regering – exempelvis att något initiativ vad gäller arbetskraftsinvandringen hade tagits. Knappast ett tillfredsställande resultat för Sverigedemokraterna.
Vidare kan man fundera över vad ett Sverigedemokratiskt inflytande över migrationspolitiken egentligen innebär. Även om vissa symboliska skärpningar av invandringspolitiken kommer att företas under mandatperioden, går det verkligen att tala om ett Sverigedemokratiskt inflytande? Också Moderaterna har sedan några år poängterat vikten av stram invandring. Ja, det får väl antas att det ligger också i deras intresse att åtminstone något görs, som visar att partiet avser att uppfylla sina löften i denna del.
Sverigedemokraternas verkliga inflytande
Det bästa sättet att mäta Sverigedemokraternas påverkan på regeringen uppfattar jag är följande: att fråga sig vad regeringen gör som den inte skulle göra om den inte pressades till det av Sverigedemokraterna. Finns det något sådant exempel?
Ja, det finns det och det blev tydligt redan när regeringen presenterades. Det stod då klart att regeringen skulle behålla de generösare reglerna i A-kassan, som den socialdemokratiska regeringen tillfälligt infört under pandemin. Detta är något som strider mot samtliga partier i regeringsblockets uppfattning – såväl Moderaterna som Kristdemokraterna som Liberalerna är alla mot detta. För dem är det tvärtom viktigt att det skall löna sig att arbeta och deras budskap är själva motsatsen till denna politik. Det är också en prioriterad fråga som tillhör partiernas kärnfrågor. Alltså inget som uppgavs lättvindigt.
Den tillträdande statsministern Ulf Kristersson var inte sämre att han erkände detta då samarbetet presenterades. Han sade på en presskonferens: ”Det är en entydig och djup förlust för Moderaterna. Men jag kan leva med den eftersom det var en nödvändig del av kompromissen.”
Redan från början visade det sig alltså att Sverigedemokraternas relativa vänsterposition i samarbetet fått genomslag i en viktig fråga. Hur kan det komma sig att borgerligheten vek ned sig i en för dem viktig ideologisk fråga? Vad som än kan sägas om moderaters besatthet vid ekonomi, så finns det vissa fördelar med eftergifter på det ekonomisk-politiska området framför motsvarande eftergifter på mer kontroversiella områden, i så kallade kulturkrigsfrågor. De riskerar inte negativa artiklar som varnar för 30-talet och de riskerar inte heller att skada sitt sociala anseende i det slags miljöer de rör sig. Även om en del gräsrötter kan bli arga, så är de i allmänhet beredda att svälja en hel del med pragmatism som argument. Många låter sig också övertygas av argumentet, rätt eller fel, att en socialdemokratisk regering hade varit värre. De mer engagerade och tänkande delarna av partiet kan om inte köpas med titlar och pengar, som ett regeringsskifte onekligen innebär.
En dramatisk förskjutning av tyngdpunkten
Några nyliberala äventyrligheter har Moderaterna inte heller bjudit på efter sin första programförklaring. Elisabeth Svantesson presenterade en påfallande stram höstbudget några veckor senare, utan uppseendeväckande skattesänkningar eller neddragningar. Detta kunde möjligen förklaras med den korta tid som gick mellan regeringens tillträdande och den första höstbudgeten, liksom att inflationen gör vikten av en balanserad budget viktigare. Samtidigt skulle sådan pragmatism knappast övertyga en ideologiskt nyliberal, vilket visar att den falangen inom Moderaterna inte fått något större inflytande. Tanken att Sverigedemokraternas inställning kunde stärka de mer realistiska och teknokratiska elementen inom Moderaterna ligger nära till hands.
Ännu tydligare har nu denna tendens blivit, efter ett minst sagt sensationellt besked från regeringen om den kommande budgeten. Det har nu meddelats att den så kallade skiktgränsen för statlig inkomstskatt inte räknas upp i enlighet med årets inflation. Det innebär alltså i praktiken att många höginkomsttagare får höjd skatt, något som går helt på tvärs med det normala borgerliga och särskilt moderata narrativet om att det skall löna sig att anstränga sig och att de som tjänar mycket har gjort sig förtjänt av sina löner.
Svantesson har kommit med olika teknokratiska invändningar. Hon har sagt att pengarna behövs till annat. Det är en helt rimlig synpunkt, men också detta är en prioritering som regeringen själv bestämmer. Genom att säga detta medger den att skattesänkningar för rika inte är prioriterat. I praktiken höjer regeringen till och med skatten för höginkomsttagare, då den automatiska justeringen av brytpunkten stoppas.
Svantesson har vidare framhållit att effekten av uppräkningen skulle bli en kraftig minskning av antalet personer som betalar statlig inkomstskatt. Orsaken är att inflationen har varit avsevärt högre än löneökningstakten. Argumentet förefaller dock inte särskilt övertygande givet hur Moderaterna normalt sett brukar argumentera. Det har knappast tidigare uppfattat det som ett problem om färre betalar statlig inkomstskatt, ännu mindre har partiet önskat att fler skall betala statlig inkomstskatt. Det är onekligen svårt att få ihop denna åtgärd med de normala moderata brösttonerna om orättvisan i att framgång och ansträngning straffbeskattas.
Regeringens prioriteringar blir ännu tydligare, då de sätts i samband med ett annat förslag som regeringen presenterat: ett ytterligare jobbskatteavdrag. Regeringen kallar det själv ”sänkt skatt för vanligt folk som arbetar” på sin hemsida och skriver vidare att ”skattesänkningen riktas främst till de med låga och medelhöga inkomster.” Prioriteringen ligger tydligt på de lägre inkomstsegmenten och retoriken kunde vara som hämtad från Sverigedemokraterna. Höginkomsttagare göre sig inte besvär.
Att inriktningen är kontroversiell i de egna leden har visat sig på reaktionerna. Sociala medier kokade över av ilskna kommentarer från marknadsliberala personer. Vulgärast var som vanligt den tidigare riksdagsmannen för Moderaterna Gunnar Axén som bjöd på ofrivillig komik med följande, mindre lyckade metafor på X: ”Detta är att skjuta sig själv i foten och i förlängningen såga av den gren man sitter på”. Höjda skatter för höginkomsttagare är knappast ett budskap som går hem på MUF-fester eller i Timbros lokaler. Gladare är nog Jimmie Åkesson och hans grannar i Sölvesborg. Åkesson själv kommer förvisso upp till skiktgränsen för statlig inkomstskatt, men han är väl medveten om att det är förhållandevis få av hans väljare som gör det.
Det finns förvisso taktiska överväganden som kan ha spelat in. På samma sätt som Moderaterna under Fredrik Reinfeldt framgångsrikt försökte framställa sin skattesänkningspolitik som något som framför allt gynnar vanligt folk, kan regeringen nu försöka använda en liknande argumentation för att vinna ekonomiska mittenväljare från Socialdemokraterna. Det är också ett effektivt sätt på att slå hål på Magdalena Anderssons upprepade anklagelser om att regeringen skulle gynna framför allt de rika. Nu ligger regeringens politik mycket nära socialdemokratisk ekonomisk politik, och rent av till vänster om den politik Socialdemokraterna pressades till att föra under samarbetet med Liberalerna och Centerpartiet.
Oavsett taktiska bedömningar, så är det svårt att tänka sig att Moderaterna, särskilt inför de interna kritikerna, skulle vara beredda att gå fram med en dylik politik, om partiet inte också visste att den underlättade samarbetet med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas medverkan förflyttar tyngdpunkten i samarbetet, gör att dynamiken förändras. Förhandlingen börjar i en annan ände och partiets närvaro blir också till ett stöd för pragmatiska och realistiska röster inom samarbetspartierna, vilka nu också kan understödja sin argumentation med vikten av Sverigedemokraternas gunst.
En ny roll för Sverigedemokraterna
Att Sverigedemokraternas viktigaste påverkan på regeringen skulle ske på det ekonomiska området är en beskrivning många, både anhängare och kritiker, skulle vända sig emot. Alla vet väl att Sverigedemokraterna endast bryr sig om invandring? Resonemanget förutsätter att Sverigedemokraterna skulle vara ett starkt ideologiskt parti som inte viker en tum i sina hjärtefrågor, men så är knappast fallet. Sverigedemokraternas hållning i invandringsfrågan har med tiden rent av blivit väldigt otydlig. Partiet åser att den regering den understödjer tillåter fortsatt massinvandring och verkar inte bekymra sig i någon större utsträckning om det. De försvarar sig rent av med det slags nonsensargument som de gamla partierna alltid har använt i denna fråga – att det tar tid att utveckla lagstiftning, att det finns internationella konventioner som sätter käppar i hjulet. En sådan inställning visar ju just att det inte anses att frågan är av tillräckligt allvarlig art för att ett krismässigt agerande skall behövas, att extraordinära omständigheter inte föreligger.
Partiet såsom det är nu är upplever sig nöjt med att få genomslag i ekonomisk politik, vid sidan av de åtgärder som här har nämnts bland annat i frågan om bränslepriser. Detta kostar mindre för samarbetsmöjligheterna med övriga partier än inflytande i mer kontroversiella frågor och kan dessutom vinna sympatier bland stora grupper låg- och medelklassinkomsttagare.
Att Sverigedemokraterna får regeringen att bryta med en allt för doktrinär nyliberalism som endast ser det som sin uppgift att springa storkapitalets ärenden är i sig positivt. Sverigedemokraterna har i detta avseende ett välgörande inflytande på regeringen. Denna inriktning är också positiv för samarbetspartiernas möjligheter att vinna åtråvärda mittenväljare och behålla makten vid nästa val.
Den absolut mest positiva tolkningen skulle rent av vara att själva utvecklingen smittar av sig på Moderaterna och kristdemokraterna och banar vägen för ett nytt slags höger, en höger som har en mer realistisk och nyanserad syn på ekonomi, bortom gymnasielibertarianismen som moderater nu indoktrineras i från unga år. Kanske att Svantesson, som inträdde i politiken först relativt sent, kan ha särskilt goda förutsättningar att vara vägröjare för en sådan utveckling.
Frågan som måste ställas är dock följande: vilket existensberättigande har Sverigedemokraterna om partiet endast blir ett slags kopia av Socialdemokraterna och inte lyckas motverka det pågående folkutbytet? Det kan vara bra med en förnuftig ekonomisk politik, men det är inte mycket värt om Sverige avskaffas.
