Jag skall börja med påståendet, att jag egentligen inte tycker att det är vettigt att läsa Nietzsche filosofiskt. En sådan läsning tar bort vad som finns av värde där – de briljanta formuleringarna, de psykologiska insikterna, de vilda hugskotten. I stället bör man se honom som en aforistiker i den franska traditionen. Denna koppling är inte långsökt. Efter att han givit ut några smalare filologiska studier och några av wagnerianism präglade ungdomsverk, där Die Geburt der Tragödie (1872, sv. ”tragedins födelse”) intar den främsta rangplatsen, skulle alla hans verk präglas av denna tradition. Den förmedlades i första hand av en student och till honom, Paul Rée, vars Psychologische Betrachtungen (1875) han läste med stor iver.
Denna personliga, han skulle bli en betydelsefull vän till honom, och intellektuella kontakt förde honom till den franska aforismtraditionen, framför allt Francois de la Rochefoucauld (1613–1680), vars cyniska salongsaforistik gjorde intryck på den alltmer ”illusionslöse” Nietzsche. I Menschliches – allzu Menschliches (”Mänskligt, alltför mänskligt”, 1878–1880), är han en fullfjädrad representant för denna tradition, och en lika briljant representant som mästaren själv, ibland kanske ännu mer. Här finns sådana briljanta aforismer som ”Der hat keinen Geist, welcher den Geist sucht.” (I grunden oöversättligt, men möjligen ”den snillrike har inget snille.”) Skriften är självklart ett litterärt mästerverk och den är så full av bländande formuleringar att man blir häpen. Men vad är egentligen budskapet? Allt ifrågasättes, inklusive talsystemet, då det bygger på antagandet att det finns något sådant som identitet (men eftersom det inte finns något som är helt lika något annat, är det egentligen inte möjligt att räkna).
Så fortsätter Nietzsches senare verk. På sitt sätt briljant, men inte i någon rimlig mening filosofi. Om man börjar betrakta det på det viset, löser det upp sig i ett intet – blir till en meningslös form av nihilism, där egentligen ingenting hävdas. Om han någon gång trodde att han var en stor filosof berodde detta i sådant fall bara på tilltagande psykisk sjukdom och bristande självinsikt. Han var en stor författare, men också där han är som mest systematisk, i Also sprach Zarathustra (”Så talade Zarathustra”, 1883–1885), där den brutna aforismformen ersätts av en berättande form, rör det sig knappast om filosofi. Det bör kanske bäst karaktäriseras som ”aforistik med ramberättelse”.
Nietzsches självförintade sätt att resonera illustreras fint i det berömda 22:a stycket i Jenseits von Gut und Böse (”Bortom gott och ont”, 1886). Efter att ha resonerat litet kring omöjligheten att filologiskt bestämma meningen i en text (allt är subjektiv tolkning baserat på maktanspråk), säger han följande: ”Gesetzt, daß auch dies nur Interpretation ist – und ihr werdet eifrig genug sein, dies einzuwenden? – nun, um so besser. –” (”Förutsatt, att detta också bara är en tolkning – och ni kommer väl vara ivriga nog, att invända detta? – då så, desto bättre –”) Kan man tänka sig ett i högre grad självförintade resonemang. Han ställer upp en sats, som han sedan rycker undan mattan för. Det är förträffligt – som litteratur, men inte som filosofi.
Det kan kallas nihilism, men också, med en senare term, postmodernism. Det är också denna tradition, begreppet uppfattat i sin bredaste mening, som bäst har förstått vad den filosofiska läsningen av Friedrich Nietzsche leder till. Michel Foucault gör i en berömda essä över Nietzsches Zur Genalogie der Moral, ursprungligen publicerad i en festskrift år 1971 och som på svenska fått namnet ”Nietzsche, genealogin och historien” en helt rimlig tolkning av Nietzsches text. Han menar där att det inte finns något objektivt i historien, utan bara olika diskurser som slåss om tolkningsherraväldet. Det avgörande blir i stället för begreppet sanning, som snarast kommer att uppfattas som något slags myt, begreppet ”makt”. Makten över diskursen blir det avgörande, och också ett begrepp som sanning får sin betydelse i förhållande till det. Detta är en helt rimlig tolkning av Nietzsches text, bara att Foucault bejakade den och jag finner den absurd.
Nietzsche har alltsedan Foucault med olika modifikationer och variationer varit av stor betydelse för den postmoderna traditionen. Därifrån kommer besattheten av begreppet makt, intresset för att dekonstruera begreppen. Det låter sig sägas att Nietzsche drog en mer positiv slutsats av sin åskådning – där kampen, det heroiska, viljan till makt blev det huvudsakliga, medan poststrukturalisterna i stället uppfattade kritiken av makten som det väsentliga. De gjorde följaktligen Nietzsche mer politisk korrekt, men det förefaller mer vara en smaksak eller en läggningsfråga än något som följer ur den grundläggande filosofiska analysen. Nietzsches nihilism var livsbejakande medan poststrukturalisterna i stället drogs till svagheten, såg nedbrytandet av varje hierarki som ett självändamål. En parallell finns till Frankfurtskolans Theodor W. Adornos negativa dialektik, som upphöjde just det negativa, brottet med det tidigare.
I den engelskspråkiga världen fanns en motsvarighet till de franska poststrukturalisterna i Arthur C Dantos arbete Nietzsche as Philosopher (1965) som redan i den på vissa sätt briljanta titeln gör klart att Nietzsche skulle vara en filosof och inget annat. Hela boken utgör sedan en argumentation för koherensen i Nietzsches filosofi och hur viktig och originell denna är. Det märkligaste är att Nietzsche inte själv skulle vara medveten om denna systematik, utan Danto menar att han byggt sitt system helt omedvetet, och det kan i vissa avseenden verka inkonsekvent, men det beror endast på att samma ord används i olika betydelser. Men Danto tror sig kunna rekonstruera en systematisk filosofi ur Nietzsches verk, där det koncept utifrån allt skall tolkas är just nihilism.
Denna totalrelativism, att skilja från ett i djupare mening historiskt tänkande, borde inte vara attraktivt för högern; utan några värden, må vara historiskt uppenbarade, finns ingen höger kvar. Men man har sett potentialen i Nietzsche. Man tror sig kunna bryta ned ord som ”jämlikhet” och ”värdegrund” på detta sätt, men inser inte att man rycker undan mattan för sina egna strävanden. Det är självklart att det inte är någon idé att vara mer postmodern än postmodernisterna själva (annat än möjligen för att visa deras självmotsägelser). Ett spektakulärt exempel är Alain de Benoist Comment peut-on être païen? (1981). Även om titeln betyder ”hur kan man vara hedning?” är det knappast någon hedendom som här skisseras, i alla fall inte någon som har funnits historiskt. Åskådningen som det här propageras för måste snarast kallas nietzscheanism. Fundamentet för västerlandet rycks undan, när Nietzsches förfelade kritik mot kristendomen övertas, och en fullkomligt felaktig bild av kristendomen presenteras, nödtorftigt underbyggd av selektiva citat ur Gamla Testamentet. Rent komiskt blir det när kristendomen kritiseras ur en så tydligt modern synpunkt som att den skulle vara despotisk. Vilka hedningar skulle hålla med – vad skulle Alexander den store säga?
Min slutsats måste bli att för den som söker en sammanhängande åskådning i linje med traditionen har Nietzsche inget filosofiskt att erbjuda. Det är fel att läsa honom filosofiskt från första början. Författaren Friedrich Nietzsche, en av sin tids största, måste räddas från det falska filosofryktet.
