För många som ofta befann sig i Gamla stan var Lars Bick en välkänd figur. I början av året, efter flera års hemlöshet med sovplats utomhus, gick Lars ur tiden. Nya Tider träffar bröderna Anders och Johan Hesselbäck, som arrangerar spökvandringar i Gamla stan och som kände Lars väl. De berättar om det tuffa livet som hemlös och hur svårt det numera är att freda sig från så kallade EU-migranter.
Lars Bick har även utnyttjats av finansminister Magdalena Andersson (S) som plockade politiska poäng genom att posera med honom och lova insatser för de hemlösa, men Lars själv märkte aldrig någon skillnad. De som faktiskt gjorde skillnad och sponsrade ett boende på en båt var Sverigedemokraternas lokalavdelning, något som de fick kritik för av andra partier för att det ”inte var en långsiktig lösning”.
– Vi lärde känna honom 2013, så vi kände honom i sex, sju år. Vi har våra spökvandringar som alltid avslutas vid Bollhustäppan vid Finska kyrkan. Där finns en staty som kallas Järnpojken, vilket är ett minne till de pojkar som jobbade med järnmalmen på Stormaktstiden på 1600-talet. En vårkväll såg vi Lars ligga och sova på en parkbänk där. Vi gick och köpte en macka och kaffe till honom, säger Anders.
– Det var den initiala kontakten, fortsätter Johan. Han blev positivt överraskad och väldigt rörd. Han var en fin gammal man. Vi satte oss ned bredvid honom och pratade i säkert en timme. Vi märkte snabbt att han inte var alkohol- eller drogmissbrukare. Han var klipsk och hade mycket innanför pannbenet. När han senare berättade sin bakgrundshistoria förstod vi än mer att det är en seriös man som råkat ut för ytterst dåliga skeenden i livet vilket gjorde att han hamnat i den här situationen.
I en intervju med Swebb-tv år 2017 berättade Lars om omständigheterna. Han var då verksam som entreprenör på Gran Canaria. Han drabbades av minnesförlust, troligen på grund av en stroke, och mitt i den problematiken omkom även hans fru.
– En dag när vi var på väg till arbetet blev hon påkörd av en motorcykel. Hon dog i min famn, berättar han i videon.
Lars tillvaro rasade samman.
– Det var in till läkaren, tabletter och så vidare. Efter en tid försökte vi bearbeta det här med psykiatri. Redan innan olyckan var jag långt nere. Och nu var allt borta, livsglädjen försvann.
Socialen svek och Lars stod på gatan
Efter minnesförlusten och fruns plötsliga död återvände Lars till Sverige. Försöken att bearbeta händelsen i Spanien hade inte fungerat. Lars talade god spanska, men förklarade att den typen av händelser behöver bearbetas med psykiatriker på ens eget modersmål, med människor som har samma kulturella bakgrund och förståelse.
– När man inte kan kommunicera med modersmålet så ville man att jag skulle åka hem till Sverige. Och då var hela psykiatrin nedlagd i Sverige, den existerade inte. Det var 2005. Det innebar att man i Sverige enbart skulle äta tabletter. Gick man till psykiatrin – privat eller offentligt – så gällde: ”Ät de här tabletterna i ett halvår, så kan vi prata sedan”. Då gick jag omkring som en zombie på stan.
Antidepressiva tar bort allt vad glädje och sorg heter i livet. Jag bodde på hotell, Sheraton och annat. Jag hade inga ekonomiska problem överhuvudtaget och stod för den kostnaden.
Men så småningom tog pengarna slut. Lars tog kontakt med socialen och fick en tvåa i Högdalen. Han berättar att myndigheterna lovat att de skulle betala hyra, el och annat, på grund av hans minnesproblem. Det sköttes inte.
– Varje månad var det problem. Tiden gick, och jag gick med min minnesförlust och höll på med den problematiken.
Under samma tid avled Lars mamma. Mitt i allt detta kom vräkningsbeskedet.
Bröderna bekräftar att Lars inte hade några missbruksproblem utan att det var andra omständigheter som låg bakom Lars öde.
– Han luktade aldrig alkohol, hade aldrig alkohol med sig, säger Anders.
Lars levde som hemlös i cirka 10-15 år, enligt bröderna.
– Det var både det ena och det andra som hade lett till hans situation. Efter hans mors död känner vi inte till i detalj vad som hände. Han berättade att han hänvisades till olika härbärgen med ”tak över huvudet”-garanti, men det där är bara floskler. Det finns tio härbärgen i Stockholm, men 7 000 hemlösa, så det finns ingen garanti, det säger sig självt.
Härbärgena har enorma problem med EU-migranter och narkotikapåverkade hemlösa, som misshandlar sådana som Lars. Så hederliga personer, som inte är heroin- och eller alkoholmissbrukare, hamnar på gatan. Det vanliga då är att man bor på en stentrappa i Gamla stan, eller så åker man pendeltåg från Märsta ned till Nynäshamn, fram och tillbaka. De timmar då tågen inte går sitter man på en bänk och väntar på första morgontåget, säger Johan.
Järnpojken vid Bollhustäppan
Lars tyckte att det var bättre att sova i Gamla stan, trots att det var kallt på stentrappan. Där fick han ihållande sömn.
– Han sov dels på Stortorget på Nobelmuséets trappa, och dels parkbänkarna på Bollhustäppan. Det var de två platser han alternerade mellan. Det främsta störningsmomentet var zigenarna. Lars var en svensk patriot som var mån om att försvara platsen mot EU-migranterna, fortsätter Johan.
– Många turister lägger pengar vid Järnpojken. Finska kyrkan samlar in pengarna och skänker dem till ryska barnhem. Zigenarna ville såklart ta pengarna. Lars tog aldrig några pengar, utan såg till att upprätthålla den platsen för att den skulle förbli fredad. Tillsammans med oss guider har Lars fungerat som vakt för järnpojken. Det är många ryska turister som har den här platsen som besöksmål.
Turistbyråerna gör reklam för platsen, berättelsen går ut på att barnen från förr hjälper barn i dag. Det blev inga våldsamma sammandrabbningar med zigenarna, men det blev tjafs väldigt ofta när Lars avvisade dem. Samtidigt som han var väldigt klipsk var han också väldigt hårdför. Han backade inte utan hade heder och stolthet.
Lars var uttalat negativ mot de nya så kallade EU-migranterna. Han berättade för bröderna Hesselbäck om hur organisationer som ska hjälpa hemlösa istället bara prioriterade EU-migranter.
– Stockholms stadsmission ligger vid Stortorget där Lars bodde, och dit begav han sig för att få en macka och en kaffe. Ofta blev han nekad, trots att deras uppdrag är att hjälpa hemlösa. De fokuserade på EU-migranter före svenska hemlösa. Han var inte prioriterad. De drar alla svenska hemlösa över en kam. De tänker att svenska hemlösa är missbrukare som själva har ett ansvar för sin situation, medan utländska hemlösa och tiggare utsätts för förment rasism och allt möjligt. Då är det plötsligt systemets fel och man har en större skyldighet att hjälpa.
NyT: En person som Lars, utan missbruksproblem, allmänbildad, och med bakgrund som entreprenör – varför tror ni att han inte kunde resa sig ur sin situation?
– Någonstans kanske han var oförmögen rent mentalt att resa sig. Han var klipsk och välutbildad, i grunden entreprenör, men jag tror att han var knäckt av åren på gatan och det som skett innan. Han berättade vid flera tillfällen att han grät sig själv till sömns varje natt. Han var märkt av livet, säger Anders, och Johan tar vid genom att berätta om hur Lars, som vid den tiden var aktiv i SD:s kampanj för svenska hemlösa, fick se sitt projekt raseras.
– Han skulle börja sälja pins för svenska hemlösa som folk kunde ha på jackan. Det var hans stora projekt. Men SD ville inte släppa det fritt, utan ha kontroll över kampanjen.
– Lars blev vansinnig, och han blev arg på oss också trots att vi inte hade med beslutet att göra. Vi stod ju på hans sida. Han blev så upprörd att han en gång sade att vi förstört hans liv, han riktade sin vrede mot alla som hade med SD att göra. Han ville inte att det skulle vara SD:s grej, för då är det bara sverigedemokrater som köper. Det var hans livs chans i den situation han befann sig: att uppmärksamma sin och andras situation och kunna skapa en form av Rosa bandet, en grej att bära för varje svensk som vill hjälpa de hemlösa.
– Kontakten slocknade lite efter det som hände, berättar bröderna vemodigt. Vi hade aldrig en dispyt personligen med honom, han hade den med partiet. Vi var borta ett år i militären, och efter att vi kom tillbaka från muck så såg vi honom nån gång då och då, men det blev aldrig som förut tyvärr.
– Man märkte på Lars reaktion att han låg på gatan. Vi andra hade kanske tänkt att ”jaha, då gör vi något annat” men för honom var det hans livsprojekt. Han var ärrad och knäckt av livet. Och det skulle vem som helst vara i hans situation. Han hade ju haft ett fruktansvärt liv.
– Han sade vid flera tillfällen att han övervägde att ta sitt liv. Hans liv hade ingen mening. Skulle jag vara i hans situation skulle jag nog känna likadant. Det är lätt att glömma bort hur illa det kan gå för andra, när man själv hankar sig fram i sin egen drägliga vardag. När vi såg hans situation fick vi också förståelse för hur svårt de svenska hemlösa har det.
SD hyrde båt åt hemlösa
Bröderna Hesselbäck spelade en huvudroll i SD:s hemlöshetskampanj år 2015-2016 tillsammans med sin far Jimmy, som var ordförande för SD Stockholm på den tiden. En båt stod tom vid Söder Mälarstrand och de lyckades söka upp ägaren och hyra sängplatser, något som gav stor medial uppmärksamhet.
– Vi inkvarterade ett femtontal hemlösa i några månaders tid. Tanken var att de hemlösa på sikt skulle ha eget långtidskontrakt med mannen som ägde båten. Det skulle ha fortgått utan SD:s regi men så småningom byttes ägare och den nye ägaren ville inte ha med hemlösa att göra. SD släppte kampanjen också. Partiledningen har alltid varit rädda för att förknippas med aktivism och ville inte stödja det. Det fanns ingen vilja.
De avhystes våren 2016, men de hemlösa fick i alla fall tillbringa en vinter i värme.
NyT: Kritiker säger ofta att det behövs långsiktiga lösningar för de hemlösa och att tillfällig inkvartering inte hjälper. Vad har ni att säga till dem?
– Sängplatserna på båten betydde mycket för de hemlösa. De bodde där under de värsta vintermånaderna, från november till februari. De fick tvätta sig varje dag, fick sova i rena lakan, fick ett mål mat om dagen. De förändrades helt som människor. De kom fram och kramades och var överlyckliga över att få den här lilla insatsen. Det var lyx för dem, lite som julsittningen i Emil i Lönneberga när alla från fattighuset fick vara med, säger Johan.
Han menar att många ursäktar sin passivitet med att hjälpen inte är ”långsiktig”, och fortsätter:
– Ofta säger folk ”vi måste hjälpa dem på riktigt”. Det är en luftpastej. Skulle alla göra någon insats skulle de hemlösas situation lyftas väsentligt, här och nu, men i Sverige är vi så bekväma och vill inte göra något själva.
Medverkade i TV4-inslag med finansministern
Våren 2017 medverkade Lars i TV4 tillsammans med Magdalena Andersson (S). Bröderna ger inte mycket för finansministerns förmenta omsorg om Lars, och berättar att Lars avskydde de gamla partierna, inklusive Socialdemokraterna.
– Förmodligen fick han någon varm mat eller någon mindre ersättning för att medverka, och han kände sig sviken av Sverigedemokraterna när hans projekt att sälja pins runnit ut i sanden. Han tänkte nog att han får en ny chans att göra något bättre, genom att synas i media, även om det var med Socialdemokraterna. Han ville bara lyfta sin och sina gelikars situation, överallt.
Han brydde sig inte om var något publiceras, den lyxen hade han inte, så han medverkade i både alternativmedier och gammelmedier. Någon socialdemokrat var han inte, och han sade vid flera tillfällen att politikerna inte brydde sig någonting om hemlösa. Ofta uttryckte han att samhället var genomruttet. Han var betydligt mer tuff än SD i sina politiska åsikter, påminde mer om en AfS:are.
I TV4-inslaget uttalar finansministern sin empati och säger att hon blev ”väldigt berörd” över att ha sett hur Lars hade det. I budgetpropositionen samma höst kom ett pressmeddelande från Finansdepartementet där krafttag utlovades mot hemlösheten:
”Hemlöshet är ett av de grövsta exemplen på när vårt gemensamma trygghetsnät inte håller måttet. Det är något vi måste bekämpa med full kraft. Jag tänker särskilt på äldre människor i hemlöshet. Personer som varit med och byggt upp det här landet, men som av någon anledning hamnat utanför systemet och som behöver hjälp att komma tillbaka igen”, sade Magdalena Andersson. Beskrivningen stämde helt och hållet in på Lars situation.
Men Lars märkte ingen skillnad. Allt fortsatte som tidigare.
– Han hade sett hur genomkorrupt samhället är med helt andra ögon än vi som befinner oss i en dräglig situation. Många bryr sig inte om svikna vallöften, de kan ändå sätta sig och titta på Eurovision eller Let’s dance på helgen, men hemlösa som Lars får uppleva svikna vallöften fullt ut. Politikerna pratar alltid om att man ska hjälpa de hemlösa, men Lars sade att det aldrig händer någonting.
NyT: Hur tror ni att han skulle se på att ni gör denna intervju?
– Han tyckte om att bli uppmärksammad, och att vara en talesperson direkt eller indirekt för svenska hemlösa. Jag tror att han skulle känna sig hedrad och väldigt glad över att vi lyfter hans berättelse, berättar om hans liv och tillvaro, och på sikt kan hjälp andra svenska hemlösa. Sen var han nationalistiskt lagd så han skulle säkert vara extra glad att det lyfts i alternativmedia. Lars var patriot ut i fingerspetsarna. Han älskade Sverige, svensk kultur och svensk historia, säger Johan.
Bröderna lyfter vikten av att svenska hemlösa slutar att osynliggöras i debatten, och att de får hjälp tidigt.
– Det är såklart fel från första början att man hamnar på gatan, och om man lever så i tio år så märker det en människa permanent. Hade han varit hemlös i två år hade han nog varit inom räddning, men det finns ingen vilja i samhället att råda bot på det här. Efter tio år på gatan är man bortom räddning. Det har gått så lång tid att man har vant sig vid det här livet och känner inget annat liv. Det gäller att lyfta de hemlösas situation i sin linda.
NyT: Ofta får vi höra att det i välfärdsstaten Sverige finns ett socialt skyddsnät som gör att folk inte behöver bli hemlösa. Hur ser ni på det?
– Tillåt mig att skratta, säger Johan. Folk är så bekväma. ”Vad hemskt med en hemlös. Samhället försöker säkert hjälpa dem”, tänker de. Man är så bekväm i sitt eget liv och vill själv inte befatta sig med problemet. Vi lever i ett fientligt samhälle och det finns ingen som helst hjälp för hemlösa. Det är bara ett spel för gallerierna. Det finns på papperet men inte i praktiken. Titta bara på Lars.
”Håll familj och vänner nära”
NyT: Ska man själv oroa sig för att bli hemlös? Hur ska man förhindra det?
– Först och främst tror jag att det är viktigt att man har vetskapen att saker kan gå väldigt fel. Att man inte bara tror att man alltid kan leva ett bra liv. Det kan gå fel för alla, säger Anders.
Johan fyller i:
– Det är viktigt att man bryr sig om sina nära och kära, och håller familj och vänner nära. Norden har ju varit överlag ett svårt ställe att leva på, det har byggt på gemenskap och gästfrihet. Det var helt enkelt nödvändigt för att överleva i vårt samhälle. Den gästfriheten bland svenskar är något som är väldigt viktigt att få tillbaka.
NyT: Vad kan man själv göra för de hemlösa? Många känner sig nog obekväma inför att erbjuda hemlösa sovplats.
– Vi lät Lars sova en natt hos oss. Det var snöstorm ute, men det blev bara en gång. Folk är kanske inte bekväma med att göra det, men vi hade ju en personlig kontakt med honom. Det finns annat man kan göra. Köp mat, det är alltid sådant som tar slut. Fråga om ni kan hjälpa, visa något litet bara. Alla kan göra någonting.
NyT: Ska man ge pengar?
– Det är en svår fråga, man får göra en bedömning från fall till fall. Generellt sett är det bättre att ge mat och dryck. Det är också finare för då visar du att du gjort en aktiv handling, gått och köpt något själv. Det visar mer omtanke än att ge pengar.
Anders och Johan vet inte exakt när Lars dog. De fick beskedet av en vän.
– En kollega som också har temavandringar i Gamla stan meddelade oss att Lars hade dött i kol. På ett sätt var det en viss lättnad. Hade han tagit sitt liv hade det känts än värre. Kol är vanligt bland rökare, men vi såg inte Lars röka någonsin, inte en enda gång, och han luktade aldrig rök. Det kan säkert vara en sjukdom som man utvecklar efter åratal som hemlös.
De vet inte vad som har hänt med kroppen sedan dess och sörjer att de inte kunnat ta farväl av sin vän på ett formellt sätt.
– Vi vet ingenting. Han hade inga anhöriga. Jag tror att man kremerar dem och sprider askan i en allmän minneslund, säger Johan.
Trots att Lars hade ett svårt liv, minns de framför allt de stunder då han mådde som bäst.
– Jag kommer ihåg när han hade skrivit ett utkast till en barnbok som han skrivit utifrån en råttas perspektiv, hur man upplever alla människor som går runt. Allt fanns i en anteckningsbok som han hade inne i fickan. Det här berättade han om hur länge som helst. Han var väldigt skicklig på att skriva. När han läste upp ett utkast från ”Livet som råtta i Gamla stan” så ville man fortsätta lyssna. Vi vet inte vad som hände med materialet. Han kanske tröttnade, kanske hade han nya projekt på gång. Han hade så mycket idéer som aldrig kom ut.
– Vi såg honom som gladast när det var fågelkvitter och fint väder. Livet var lättare då. Då satt han under trädet vid Bollhustäppan vid Finska kyrkan och skrev alla möjliga typer av verk. I framtiden borde det resas en staty av Lars där bredvid järnpojken, säger bröderna med glimten i ögat.
