Gängvåldet kan inte kontrolleras, det erkänner media alltmer öppet. Aftonbladet publicerar till och med en karta på alla skottlossningar (eller ”skjutningar”) i Sverige under år 2021. Inte ens den sittande regeringen kan förtiga problemet, utan tvingas föreslå symboliska åtgärder.
Därmed kunde intrycket väckas att rättsapparaten är svag, att den helt och hållet saknar effektivitet, att laglöshet råder.
På andra områden händer dock desto mer. Den kände debattören Katharina Janouch åtalas för förtal, för att hon kritiserat att en lärare tvingat sina elever att hylla islam.
Boris Benulic har för Morgonpostens räkning gått igenom förundersökningen. Det är ingen tvekan om att Janouch har rätt i alla fall i huvuddragen av sin kritik. Läraren tvingade eleverna att kröka rygg för islam; om det påstådda syftet sedan var att lära eleverna stor och liten bokstav är en fråga av mindre betydelse.
Janouch har för detta utsatts för en två år lång förföljelse av polis och åklagare, vilket nu resulterat i ett åtal. Oavsett den slutgiltiga utgången av detta åtal är det mycket anmärkningsvärt att en enskild medborgare utsätts för förföljelse av statsmakten, för att ha riktat berättigad kritik mot verkliga missförhållanden.
En annan person som trakasserats av statsmakten är en lärare som vägrat att säga ”hen” till en elev, som levde i vanföreställningen att han inte hade ett kön. Läraren som borde ha uppmuntrats i sin strävan att anpassa eleven till verkligheten, blev i stället av med sin försörjning. Inte nog med detta, utbildningssamordnaren som hade det yttersta ansvaret åläggs nu ett skadestånd på inte mindre än 150 000 kronor för påstådd diskriminering. Den oförvitlige läraren, mån om att inte föra sina lärjungar vilse, får ett straff rent absurt i sin stränghet för att han vågade vara ärlig.
Det är alltså svårt att säga att Sverige är ett laglöst land, när rättsväsendet tillgriper rent totalitära metoder mot vanliga medborgare. Ett begrepp som i stället känns relevant är den amerikanske konservative kolumnisten Sam Francis (1947–2005) begrepp ”anarko-tyranni” (eng. ”anarcho-tyranny”). Det fångar en egendomlig blandning av laglöshet på rättsstatens fundamentala områden och ren tyranni i detaljer.
Detta kan verka motsägelsefullt, men är inte så märkligt som det förefaller. För vad fruktar en svag stat mer än oppositionella medborgare? I avsaknad av verklig kontroll måste den kontrollera sina medborgare, se till att de rätter sig i ledet.
Kontrollen gäller först den politiska oppositionsverksamheten, men kan efter hand omfatta alla möjliga beteenden som på ett vagt sätt antyder att en människa är suspekt och statsfientlig. Exempelvis att han har fräckheten att kalla någon vid dess rätta, juridiskt erkända kön.
