Det är mycket tal om bistånd och om nyttan med biståndspengar. På vänstersidan i politiken anser man ju som bekant att Sverige ska hjälpa hela världens befolkning genom att dels betala ut bistånd, men även att förverkliga en ohämmad invandring för alla som anser sig ha det svårt. Någon egentlig kontrollfunktion för behoven tycks inte finnas, eller i alla fall har det inte funnits någon fram tills nu. Sverigedemokraternas inträde i regeringskretsar ser dock ut att på sikt införliva ett kontrollorgan för att säkerställa behoven, och detta kan ju vi som svenskar bara vara glada åt då kontroll över vart våra skattepengar tar vägen får anses nödvändigt.
Det finns i mångt och mycket en god intention när det gäller biståndspengar, nämligen den att vi ska försöka jämna ut klyftorna i världen något så att de allra fattigaste människorna som lever med svält och florerande sjukdomar ska kunna hjälpas upp ur misären. Det kan ju tyckas som en fin tanke, men vart hamnar egentligen biståndspengarna?
Den svenska biståndsramen ligger på drygt 55 miljarder som delas ut från lite olika håll, främst är det SIDA och regeringen som bestämmer vart pengarna ska gå. Vi vet att Sverige under åren med vänsterstyren delat ut många miljarder till regimer där diktatur och korruption är vanligt förekommande. Vitryssland, Ryssland, Palestina, Kuba, Irak och Syrien bara för att nämna några.
Det finns stor anledning att ifrågasätta behovet i många av de länder som tar emot bistånd från Sverige, inte minst behöver man få ordning på att pengarna går till behövande människor i stället för att hamna i fickorna på korrumperade politiker. SIDA tex anser sig ha god kontroll över hur pengarna hanteras i mottagarländerna, på sin hemsida skriver man stolt att ”Sida följer kontinuerligt upp och utvärderar de projekt och program som vi stödjer. Uppföljningen sker i flera olika steg och på olika sätt”. Det stämmer säkert i viss mån men häri finns också ett antal projekt som lika gärna kunnat betalats av respektive lands egna regeringar.
Ett alldeles utmärkt exempel som blivit uppmärksammat senaste tiden är Indien. Indien fick under 2021 motsvarande 3,1 miljarder dollar, alltså drygt 30 miljarder kronor, i bistånd från OECD-länderna. Biståndet är inte, som tidigare, inriktat på att minska fattigdomen utan för att stimulera investeringar och öka tillväxten i Indien. För svensk del gäller det relativt futtiga 75 miljoner i bistånd till Indien 2022, men varför i hela friden ska vi i Sverige betala för investeringar och tillväxt i ett land som har ett av världens mest omfattande rymdprogram?
Rymdstyrelsen skriver på sin hemsida att ”Indien är en framstående rymdnation. De har ett mycket lyckat och ambitiöst rymdprogram som till stor del är inriktat på samhällsnytta – rymden ska komma den vanliga människan till nytta.”
Måhända är denna ”samhällsnytta” befogad då den avser infrastruktur, men då likvärdiga och färdigutvecklade produkter redan finns i ett flertal nationer världen över så vore det kanske mer passande att Indien själva betalade för tjänsterna i stället för att försöka uppfinna hjulet ännu en gång med tanke på de kostnader detta medför.
Nu är ju de 75 miljoner kronor som nämnts en relativt liten summa, men den hade ändå täckt kostnaderna för drygt 100-talet lärare eller sjuksköterskor här i Sverige. Vi får innerligt hoppas att nuvarande och kommande regeringar tar tag i den här formen av slöserier med skattebetalarnas pengar så att vi slipper liknande finansieringar i framtiden.
Åsikterna som framförts i texten är debattörens egna.
