Under helgen var den blide Jimmie Åkesson arg, rapporterar Aftonbladet. Närmare bestämt utgöt han sig över ledande Sverigedemokraters användning av sociala medier. Detta skedde vid en intern konferens i Knivsta, där i stort sett alla som har något att säga till om i Sverigedemokraterna – från rikspolitiker till ledande lokalpolitiker och tjänstemän – deltog. Orden vägde därför tungt.
Åkesson var trött på att tala om ämnen som han inte ville beröra såsom dragqueens. Det ansågs uppenbart att kritiken särskilt hårt drabbade en person i sällskapet, den forne stridskamraten i de fyras gäng, Björn Söder. Söder hade ju i ett raderat inlägg skrivit om hur talmannen och statsministern legitimerade pedofili genom sitt deltagande i Pride. ”Att talman och statsminister legitimerar pedofili är helt oacceptabelt!”, hade han rutit.
Söder bestrider inte direkt att han varit föremål för kritiken, men menar att den hade en mer allmän syftning. ”Det var ingen särskild riktad kritik mot mig utan ett exempel bland många andra som togs upp var i våras när man planerat ett utspel som sedan kom i skymundan för debatten om involveringen av småbarn i dragqueens sagoberättande. I detta exempel tog man upp att man skulle kommunicerat ut att ett utspel var på gång så alla skulle veta detta”, skriver han till Aftonbladet.
Jag finner det också osannolikt att Åkesson skulle använda tjugo minuter av sitt tal enbart för att kritisera Björn Söder. Om Björn Söder enbart vore problemet skulle det också finnas metoder att hantera just honom. Åkesson ville onekligen sända en signal, markera ett mer allmänt missnöje, och staka ut en alternativ färdväg.
Den som av allmänheten tydligast förknippas med fräna utspel på sociala medier är utan tvivel Richard Jomshof. Hans anti-islamska opinionsbildning har innehållit flera minnesvärda och finstämda inlägg som: ”Jag håller med om att vi behöver en ’bredare dialog’, en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen. Eller varför inte en dialog om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”.
Det verkar som om Åkesson har fått nog av detta slags stil, att han önskar en uppstramning. Och visst, jag är själv inte någon större beundrare av vare sig Söder eller Jomshof, som jag håller för föga stringenta eller briljanta känslomänniskor. Men de vågar i alla fall säga något, de vågar ge uttryck för autentiska känslor, vilket väcker genklang hos många.
Det Åkesson i stället föreslår att SD, Sveriges mest toppstyrda parti, skall bli ännu mer toppstyrt, att varje utspel noga skall övervägas av partiledningen och ledande tjänsteman, och att inget skall sägas spontant, har klara risker. Risken att göra bort sig blir mindre, men risken blir i stället att ingenting intressant sägs.
För vad har Sverigedemokraterna egentligen att säga? Vem minns något officiellt utspel från de senaste månaderna? Framför allt har man att kommunicera regeringens politik, då partiet nu har ett officiellt samarbete med den och öppet säger sig helhjärtat stå bakom den.
Det enda som möjligen skulle kunna ge SD positiv uppmärksamhet i detta läge är genomslag i regeringssamarbetet. Som jag har noterat nyligen går det att se visst genomslag på det ekonomiska området. Detta intryck har därefter ytterligare förstärkts genom att den nya budgeten lovar ytterligare sänkningar av bränslepriserna. Resultaten i partiets hjärtefrågor är dock mera magra.
Då leverans på partiets kärnområden dröjer, så är det just sådana debatter som Söder och Jomshof skapar, som ger väljarna intrycket att Sverigedemokraterna markant skiljer sig från regeringen och att partiet behövs. Sverigedemokraternas försvar för svensk yttrandefrihet under årets koranbränningar hade framstått som tämligen försiktigt om det inte vore för Jomshof. Att partiet skulle tycka något än regeringen vad gäller dragshows för barn hade ingen förstått, om inte Söder tagit bladet från munnen.
Jomshof och Söder framstår därför som Sverigedemokraternas främsta valarbetare. Om de stängs av kan väljarna undra om partiet gör eller tycker något över huvud taget.
