fredag, 19 april, 2024
fredag, april 19, 2024

Börjar vi se sprickor i regeringssamarbetet?

Många överraskades över hur enkelt och smärtfritt regeringspartierna kom överens efter valet. Nu börjar vi dock se sprickorna i muren. Det är helt oundvikligt, då Tidö-avtalet framför allt sköt alla stridsfrågor på framtiden.

Efter valet var många inställda på långa förhandlingar, där inte minst svårigheten att jämka ihop Liberalernas och Sverigedemokraternas respektive uppfattningar förmodades skapa problem. Även om SD tonat ned eller övergivit ett stort antal frågar – exempelvis inom utrikes- och familjepolitik – fanns en grundläggande konflikt där kompromisser svårligen låter sig göras kvar. Jag skulle formulera den så här: är Sverige framför allt svenskarnas land eller är det endast ett administrativt system som vem som helst kan ansluta sig till?

I kortsiktig realpolitik rör stridsfrågan framför allt nivån på invandring till Sverige. Sverigedemokraterna kan här inte gärna nöja sig med mindre än nollinvandring. Också detta är egentligen otillräckligt på längre sikt, då de demografiska problemen varje år förvärras genom den högre nativiteten hos invandrarkollektivet. Även om Moderaterna, Kristdemokraterna och till och med Liberalerna kan vidgå vissa problem med invandringen är de i grunden för invandring och har inte ett principiellt grundat motstånd mot den.

Det var därför överraskande att förhandlingarna gick så snabbt. Efter inledningsvis tröga förhandlingar lyckades partierna komma överens på Tidö-slott; den bästa skildringen av vad som hänt tycker jag Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg presterat i SvD.

SD presenterade det hela som en stor seger, men vad som i grunden hade hänt var att SD:s förhandlare, viktigast i denna krets gruppledaren Henrik Vinge och den ledande tjänstemannen Gustav Gellerbrant, låtit sig bevekas genom vaga och till intet förpliktigande formuleringar om att invandringen skall minska på flera års sikt. För mig har det alltså ända från början varit uppenbart att Tidö-avtalet i grunden inte löser något, utan endast skjuter avgörande frågor på framtiden. Förr eller senare måste SD ta dessa strider och försöka att profilera sig vid sidan av avtalet med regeringen.

Nu har enligt olika källor vissa sprickor i muren börjat visa sig. Expressen menar att ledande SD-företrädare talar om att ”det är irriterat” och att ”onödiga konflikter uppstår”. Expressen nämner reduktionsplikten, klimatet och EU-frågor, till exempel att EU vill förbjuda alla bensinbilar efter 2035. Jag tycker Expressens bedömning verkar mycket plausibel, och den stämmer både med mina källor och vad som partiet kommunicerar utåt – inte minst SD:s klimat- och miljöpolitiske talesman Martin Kinunnen har sagt ungefär detta offentligt.

Men frågan är vad som händer, när partiet börjar inse att det kanske inte kommer någon större leverans inom partiets huvudfråga, invandringen? Som vi i Insikt24 kunnat redovisa, så fortsätter massinvandringen. Hur många månader skall detta fortgå innan SD börjar lufta sitt missnöje?  

Framför allt är frågan om partiets gräsrötter eller väljare kommer att reagera. Många politiker på både kommunal och nationell nivå är upptagna av allehanda administrativa göromål och förhandlingar och lyfter inte blicken, men förr eller senare måste de börja ställa frågor kring detta.

Framför allt borde partiet börja ställa sig frågor om inriktningen om partiet fortsätter att minska. Enligt SVT/Novus senaste undersökning har partiet 17,3 %, i nivå med 2018 års valresultat. Det är långt från forna höjder, men om partiet inte profilerar sig klarare kan det snart sjunka till nivåer i linje snarare med 2014 års valresultat.

Efter hand kan inte partiets medlemmar – trots alla metoder att tysta internkritiker som finns – acceptera detta, utan måste pressa partiledningen att göra mera. Enligt Insikt24:s källor förbereds för första gången på väldigt många år en medlemsenkät inom SD. Denna skulle möjligen kunna ge en första indikation på stämningsläget inom partiet och utbredningen av eventuella kritiska röster.  

Senaste