Alltsedan covidhysterin spred sig över världen i början av förra året, har jag känt mig litet skeptisk. Jag har varit skeptisk till att de ur ett större perspektiv tämligen marginella hälsovinsterna kan motivera så radikala åtgärder, i många länder har hela samhället stängts ned. Jag har jämfört de omfattande inskränkningarna med andra tämligen begränsade ingrepp som annars anses oacceptabla, till exempel förbud mot rökning eller alltför höga doser av tillsatt socker.
Det har också funnits stor osäkerhet kring vilka åtgärder som verkligen minskar smittspridningen. Det är sällan det funnits någon entydig empiri att utgå ifrån. Att som har skett i vissa länder förbjuda promenader utomhus, måste snarare ses som en politisk markering än en seriös smittskyddsåtgärd.
Restriktionernas logik har varit att minska smittspridningen hos riskgrupper till dess att ett vaccin finns redo. Det är det enda sätt som de rimligen kan begripas på. För varför skulle unga och friska som inte löper någon rimlig riska att dö i corona vara i behov av skydd?
Nu finns sedan ett antal månader flera vaccin; 42 % i Sverige har enligt Folkhälsomyndigheten vaccinerats med minst en dos. Andra europeiska länder rapporterar liknande siffror. De allra flesta i riskgrupp har i alla fall erbjudits vaccin.
I detta läge kan jag inte se någon poäng med att fortsätta med några som helst restriktioner eller rekommendationer. Smittskyddsoperationens syfte är uppnått och det finns ingen anledning att fortsätta med skådespelet.
Det finns inga godtagbara skäl att vänta på att yngre personer ska vaccinera sig. De små risker som dessa löper står inte i någon rimlig proportion till de exempellösa smittskyddsåtgärderna. Detta understryks av att inte heller vaccinering är helt utan risker. För en ung person kan det vara hugget som stucket, om den tar risken att få biverkningar av vaccinet eller av viruset.
Det hela påminner om en teatergrupp som fortsätter att spela, också när ridån har gått ned och publiken har gått hem. Ingen vet längre varför de fortsätter. De jagas av ett slags känsla, en föreställd skräckbild som driver dem framåt.
Politikerna kan väl drivas av liknande dunkla och irrationella krafter, men det politiska etablissemanget tycker nog också att det är rätt skönt. De har i alla fall tillfälligtvis gynnats av coronan, vars bekämpande har givit dem ett nytt syfte och en ny legitimitet. De har temporärt kunnat dämpa något av den folkliga vrede som kommer till uttryck politiskt i form av den ur etablissemangets perspektiv förkättrade ”populismen”.
Det är dags att syna bluffen. Vi bör kräva att inte bara alla restriktioner utan också alla rekommendationer upphör. Det finns ingen anledning att sky normal mänsklig interaktion, att inte träffas under vanliga former eller vägra ett klassiskt svenskt handslag.
Låt ”syrenernas tid och gullregnens månad” bli startskottet för post-corona. En tid då vi tar tillbaka vårt liv och vår kultur.
