Hur hittar en läsare i vår förvirrade och fragmenterade tid till den verkligt väsentliga läsningen? Ja, säg det. Något enkelt svar gives inte, men jag skulle personligen inte utgå från att den erbjuds av de stora och ofta strömlinjeformade förlagen. Samtidigt kan också mindre förlags produkter göra en besviken, inte minst genom sin amatörmässighet och bristande kvalitetskontroll.
Det verk som jag nu skall säga något om, Jonas Åbergs Nostos, hade jag med stor sannolikhet varit ovetande om, ifall jag inte lyckligtvis fått ett recensionsexemplar, då jag var kulturskribent i SD-tidningen Samtiden. Recensionen som sådan rann ut i sanden, då andra artikelämnen kändes mera trängande och Samtiden strax därefter förlorade sin finansiering, efter ett oväntat svagt valresultat för SD 2018. Läsningen gjorde dock intryck och jag har länge tänkt att något ändå borde sägas om den, särskilt som det i övrigt endast verkar vara Motpols Joakim Andersen och solitären Thomas Nydahl som gjort det.
Jag skall säga att jag först var något skeptisk. Arktos som publicerat boken är ett mycket kvalitativt förlag, känt bland annat för sin utgivning av Nya högerns litteratur och högerklassiker från mellankrigstiden, men det är inte känt för sin utgivning av svensk skönlitteratur. Dessutom kändes titeln Nostos och genrebeteckningen prosaiska oden litet pretentiös, vilket skärpte min beredskap för pekoral.
När jag började läsa var jag dock omedelbart fast, ja, närmast hänförd. Det andra kapitlet, eller kanske den andra dikten, ”Tallarnas doft”, beskriver upplevelsen av skogen. Åberg skriver: ”Du går längs med skogsvägen upp mot huset. Det är en het sommardag och luften är fylld av tallarnas doft. En lövsångare hörs sjunga någonstans högt uppe bland trädens skuggor och på avstånd, som i en snäcka, hörs havets brus. Du vet i detta ögonblick att nutiden är en del av minnet, att närvaron får sitt djup av frånvaron. Framför dig ligger nuets gårdsbelysta gårdsplan, där de som ännu lever väntar på dig i sina vanliga masker och förklädnader, och du vet att när du väl stiger ut i det bedövande skarpa solljuset kommer tallarnas doft att upplösas, lövsångarens sång att tystna och snäckans avlägsna brus att försvinna bland en massa andra ljud, som ännu saknar sin verkliga betydelse.”
En i sig vardaglig situation utvecklas med ett poetiskt, förtätat språk på ett sätt som får närmast metafysiska dimensioner. Det handlar om, eller så ser jag det, om att se djupet i tillvaron, bortom all ”avförtrollning”, alla moderna föreställningar om att det inte finns något bortom det rent vetenskapliga betraktelsesättet, bortom allt brus. Det kunde kallas ett slags ”återförtrollningens estetik”. Estetiken kan påminna mig om den österrikiske nobelpristagaren Peter Handke, men i Handkes fall är betraktelserna i allmänhet infogade i något slags romanhandling, som gör att beteckningar som ”roman” eller ”berättelse” kan anses motiverade. Här rör det sig i stället om vad författaren kallar prosaiska oden, men som också med mer traditionell terminologi kunde kallas prosalyrik eller prosadikt.
Detta är en form jag själv tror på. Romanen med allt positivt som den inneburit för vår kultur börjar så småningom att tjäna ut. Ofta känns det som att romaner innehåller allt för många transportsträckor, allt för mycket utfyllnad som leder bort från det väsentliga. Detta slags prosalyrik som Nostos är ett exempel på kan mera omedelbart gå till det som verkligen betyder något. Det innebär inte att formexperimentet har något egenvärde, men det används här inte för att bryta upp, för att vända sig mot det gamla och invanda, utan för att bygga upp, att se tillvaron sådan den kan framträda när den upplevs på allvar – att skapa en förhöjd livskänsla.
Det kunde också beskrivas som att hitta hem. Själva titeln Nostos anspelar också på det tema i grekisk litteratur som innebär att en hjälte kommer åter till sitt hem, mest förknippat med Odysseus frejdade hemkomst till Ithaca. Ithaca är också namnet på samlingens sista dikt, vittnande om en genomtänkt struktur. Över huvud taget spelar hemmet en stor roll. I dikten ”Hembygd” sägs det: ”Det är inte vilken plats som helst. Den har ett namn och du kan uttala det som sitt eget, och det är Sverige. Det är det land som är vårt och som tillhör oss som vill leva här för evigt.” Den som skulle vilja se en ideologisk tendens skulle kunna kalla det en högerbok i den mening att den handlar om rötter och identitet, men det finns inget deklamatoriskt eller polemiskt hos den, utan det är en djupt poetisk text.
Vad handlar då resan om? Jag skulle säga att det handlar om livet själv, när det leves helt och fullt. Sådant som har varit viktigt för författaren passerar revy – det är naturen, det är Malmö, det är festen och det är inte minst musiken. Många dikter har explicita musikreferenser, men texten som sådan har något klart musikaliskt över sig. Jag är glad att jag fick höra dess klang.
