Nyans fick 0,4 % av rösterna och minst två kommunmandat. Det kan tyckas obetydligt, men det är ovanligt mycket för ett nystartat parti med få kandidater och en icke-professionell partiorganisation. Det visar att det finns en efterfrågan på ett sådant parti i delar av den invandrade befolkningen.
För mig är det en helt logisk utveckling. Om miljoner människor från främmande delar av världen bosätter sig i Sverige kommer de förr eller senare att organisera sig politiskt. Det kan ta litet tid innan de hittar en form för detta, men det är en uppenbar fara som ständigt lurar bakom hörnet.
På ett sätt är detta redan ett faktum sedan decennier, bara att det dolts litet bättre. Socialdemokraterna har, i takt med att deras egna kärnväljare avlidit eller bytt till Sverigedemokraterna, i allt högre grad förlitat sig på klientröster från utomeuropeiska invandrare.
Socialdemokraterna har i årets val backat i invandrarområden till förmån för just Nyans och Vänsterpartiet. Förmodligen beror det på att Socialdemokraterna i sin retorik i högre grad profilerat sig som ett parti som vill motverka invandrargetton och kriminalitet. Inte minst i Sverigedemokratiska kretsar finns det en föreställning om att det skulle vara möjligt att vinna skötsamma invandrare med löften om lag och ordning och att de till och med skulle kunna acceptera stram invandring. Den som studerar de faktiska siffrorna tvingas dock att dra den dystra slutsatsen att de flesta utomeuropeiska invandrare röstar på partier som lovar bidrag och minoritetsrättigheter snarare än minskad kriminalitet.
Många invandrare vill helt enkelt kunna ta hit sin släkt, få förmåner av samhället och leva mer eller mindre som i sina hemländer – exempelvis inte behöva uppleva en bränd koran. Nyans har bedrivit en smart kampanj, där de fokuserat på LVU (lagen om vård av unga; att barn som anses fara illa hos sin familj kan omhändertas) och inskränkning av yttrandefriheten i frågor som rör islam.
Trots framgången finns uppenbara svårigheter att överkomma för partiet framöver. Det kan tänkas att det uppstår bråk men olika invandrargrupper, även om partiledaren verkar ha tonat ned sin egen turknationalism till förmån för ett mer allmänt program. När de nu måste besätta sina mandat kommer kandidaternas kapacitet i högre grad att prövas – kanske kommer deras kandidater visa sig vara bråkstakar, kriminella eller inte ens dyka upp på möten.
Men utvecklingen mot en mer etnisk politik, oavsett om den kommer till uttryck inom ramen för etablerade eller nya partier, torde vara helt oundviklig. Också svenskarna kommer att behöva se om sitt hus och själva organisera sig efter etniska principer. Sverigedemokraterna har, sannolikt av rädsla att stöta bort icke-svenska väljare, till skillnad från Alternativ för Sverige inte velat profilera sig som ett intresseparti för svenskar, men ändå i hög grad kommit att uppfattas så.
Svenskarnas fördel är, trots svårigheten att inse sina egna etniska intressen, att de fortfarande är den största folkgruppen i Sverige. Det är också den folkgrupp som har högst teknisk och administrativ kompetens och bäst vet hur samhället är organiserat. Om svensken vaknar finns alltså ännu möjligheter.
