Det politiska etablissemanget i Västeuropa, inklusive i Sverige, är alltmer hotat. Systemkritiska, ”populistiska”, partier har växt som svampar ur jorden. Tanken på att ett parti, som likt Socialdemokraterna en gång hade, kunde inneha makten obrutet i 32 års tid ter sig idag oändligt avlägsen. Man måste gå till Östeuropa och Ungern för att hitta något som liknar stabila regeringsförhållanden.
Det finns i denna situation en stark frestelse för etablissemanget att på olika sätt försöka göra sin maktställning permanent, också vid en maktförlust. Ideologiskt är det helt förberett på detta, då det i allt lägre grad försvarar demokrati i dess ursprungliga form, det vill säga ett system som bygger på folkviljan. I stället försvarar de ledande politikerna, och dess mediala tillskyndare, så kallad liberal demokrati, där liberalismen är viktigare än demokratin. Det blir illegitimt att vilja ha en konservativ politik.
Undergrävandet av demokratin kan genomföras på olika sätt. En vanlig metod är att överflytta makt till internationella avtal och organisationer. Exempelvis är ett återkommande argument mot att minska invandringen att det skulle strida mot internationella konventioner. En annan strategi är att inskränka möjligheten för oppositionen att verka och bedriva opinion, ett exempel på detta är den alltmer utvidgade hets mot folkgrupp-lagstiftningen.
Centerledaren Annie Lööf, och den mer okände partikamraten Linda Modig, föreslår i en artikel i Dagens Nyheter en annan metod – förändringar i det konstitutionella ramverket, i syfte att skydda den liberala demokratin. Det finns anser jag särskild anledning att lyssna på vad Annie Lööf har att säga, då hon mer oförblommerat kan uttrycka vad etablissemanget vill än, låt säga, Stefan Löfven, vars yttranden är tänkta att tilltala en större väljargrupp.
Det skall sägas att hennes resonemang är medvetet inlindat, men några signalord förråder tendensen. Demokrati nämns aldrig ensamt, utan bara i kombination med ”liberal”. Hoten mot ”demokratin” förklaras endast komma från ”auktoritärt” och ”populistiskt” håll, när sanningen är att det i vår tid snarast är liberaler som vill inskränka demokratin.
En idé är att juridiken skall få större inflytande, bland annat genom inrättande av en författningsdomstol. Att överlåta politisk makt åt jurister blir dock lätt en inskränkning i demokratin och spåren från länder som USA och Tyskland förskräcker. I USA har Högsta domstolen bland annat, mot varje rimlig historieförståelse, hittat på att konstitutionen skulle förbjuda alltför långtgående abortinskränkningar. Republikanska delstater försöker flera decennier efter detta självsvåldiga beslut från Högsta domstolen frenetiskt hitta sätt hur man kan kringgå detta.
Ett annat förslag är att bättra på skyddet för medier och politiker, vilka anses utsättas för ”hot och hat”. Detta kan intuitivt låta vettigt, men formuleringarna innehåller försåtliga glidningar i riktning mot något mycket problematiskt. Hot är en någorlunda tydlig, rättslig kategori, men ”hat” är ett högst otydligt ord, och i tangentens riktning ligger att också legitim kritik kan komma att förbjudas. Intrycket förstärks av det felaktiga påståendet att ”kvinnor och minoritetsgrupper” skulle vara särskilt utsatta för detta. Det hela handlar förstås om att skydda etablissemanget från kritik.
Centerpartiets förslag är inte helt utarbetade och det kan dröja innan de blir till skarpa förslag. Men det bör uppfattas som att de sonderar terrängen, pekar ut en riktning för framtiden. Hoppet för oss som är kritiska till denna utveckling står till regeringsunderlagets splittring, att de måste ägna sig åt annat än långsiktiga frågor av detta slag – som att få ihop en budget som såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet kan enas om.
Men vi bör vara observanta på alla tendenser i denna riktning och rusta oss intellektuellt för motstånd.
