Hur mår Europas konservativa och nationalistiska partier? Bilden är något splittrad, men allmänt sett finns det tecken på en positiv utveckling. FPÖ i Österrike har till och med blivit största parti i opinionsundersökningar, men även exempelvis tyska AfD går nu framåt efter att länge upplevt en vikande trend.
Det kan ses som att pandemieffekten börjar klinga av och de vanliga frågorna åter börja komma i fokus – särskilt invandring och kriminalitet. Men mycket av debatten i Europa handlar om något annat. Det handlar om sanktionerna och krigspolitiken.
Konkret kan dessa partier profitera på att till skillnad från etablissemangets partier – från höger till vänster – företräda en politik som kan antas bidra till en minskad inflation. Etablissemangspartierna verkar tagna på sängen av prisökningarna och har inte gjort någon konsekvensanalys av sanktionerna.
Denna konflikt kan antas fördjupas ju längre kriget lider och ju värre lågkonjunkturen och inflationen blir. I Berlin protesterade över 10 000, enligt arrangören närmare 50 000, personer i lördags mot kriget. Protester av detta slag har dessutom en tendens att öka och sprida sig när väl en struktur för detta utvecklats. I Berlin har vänsterpolitikern Sarah Wagenknecht kunnat fungera som en samlande figur.
I Sverige är debatten påtagligt frånvarande. Det enklaste sättet att förklara det är att den största oppositionella aktören, Sverigedemokraterna, inte har intagit en etablissemangskritisk hållning, utan i stället förstärkt det etablerade narrativet och till och med gått ännu längre i krigs- och sanktionshets. Vad Sverigedemokraterna gör påverkar också hur deras väljare förhåller sig och vilka frågor partinära opinionsbildare uppfattar som relevanta.
Är detta en klok eller dum strategi från SD:s sida? Det bästa argumentet för SD:s hållning torde vara att den underlättar samarbetet med regeringen, som helt och håller identifierar sig med liberala världsordningen och ogärna ser kritik mot den. Samtidigt är frågan hur långt SD skall sträcka sig för att tillmötesgå regeringen och därmed förlora den egna profilen. Kan utgångspunkten för samarbetet verkligen vara att partiet assimileras så till den grad till borgerlighetens diskurs att partiets egenart blir otydlig?
Konsekvensen blir hur som helst att partiet inte har så mycket att säga angående prisökningarna. SD drev, liksom regeringspartierna, linjen i valrörelsen att elpriserna bör sänkas genom en satsning på kärnkraft. En rimlig politik i sig, men något som endast har en verkan på decenniers sikt. SD driver också frågan om sänkta bränsleskatter, framför allt genom minskad reduktionsplikt, men det blir till en marginalinvändning under att det att det samtidigt medvetet sänkt konfliktpotentialen och anpassat sig till etablissemanget ifråga om krigs- och sanktionspolitiken.
I brist på parlamentarisk representation skulle fredsfrågorna kunna drivas av en utomparlamentarisk rörelse. Detta kan sägas ha skett under pandemin, då inte heller någon parlamentarisk kraft drev någon opposition att tala om. Då uppblommade – för att lika hastigt utslockna – den så kallade frihetsrörelsen. Trots en del minst sagt märkliga inslag i denna rörelse lyckades den hitta tillräckligt allmänna paroller för att samla massdemonstrationer av ett slag som sällan skådats.
Hittills har initiativ i denna riktning varit sparsamma och framför allt inskränkt sig till vissa alternativmedieröster. Något liknande skulle dock kunna ske igen, ja, måste ske igen, om krigspolitiken fortsätter från våra makthavares sida.
