fredag, 19 april, 2024
fredag, april 19, 2024

Den socialdemokratiska gyttjebrottningen

Socialdemokraterna ägnade en betydande del av valrörelsen åt att med hjälp av fullkomligt vilseledande påståenden framställa Sverigedemokraterna som säkerhetspolitiskt opålitliga. Trots att allt tyder på att smutskastningsstrategin har varit misslyckad fortsätter Socialdemokraterna med strategin och har nu utvidgat den till att omfatta hela regeringen, som framställs som ett hot mot demokratin. Socialdemokraterna förefaller ha mycket litet att vinna på detta och snarare allt att förlora. Förklaringen till att den upptagits är förmodligen en akut rädsla att bli av med medlen från lotteriverksamheten.

Tecken på omvärdering

Sverigedemokraterna demoniserades länge av hela det mediala och politiska etablissemanget. Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt skriver exempelvis i sin självbiografi att partiet består av ”de flesta av landets rasister och kraftigt främlingsfientliga”. Epiteten har avtagit efter hand och framför allt från Moderaternas och Kristdemokraternas sida har det fötts en insikt om att det kanske inte är så klokt att distansera sig från de stora väljargrupper som röstar på partiet.

Socialdemokraterna tycks dock glatt ha fortsatt med smutskastningsstrategin. Det är sällan Sverigedemokraterna har omtalats utan någon form av negativt epitet. Under valrörelsen nådde den negativa kampanjen en närmast parodisk höjdpunkt, då Anders Ygeman och Peter Hultqvist skickades fram för att komma med en rad minst sagt tvivelaktiga påståenden om Sverigedemokraterna. Den tunna soppan, som jag själv behandlade utförligt i en ledare, torde vara pinsam att se i efter hand också för de inblandade.

Så särskilt framgångsrikt eller övertygande verkade inte väljarna anse detta vara som inte belönade vänsterregeringen med fortsatt förtroende. Det verkar också som att Socialdemokraterna insåg detta, då partiet i sin egen valanalys använder sådana formuleringar som ”många väljare ogillar att man talar illa om andras politik” och ”kritik måste vara väl underbyggd och får inte upplevas som enbart taktisk”. I all sin språkliga återhållsamhet får det sägas vara rätt hårda ord om den egna valrörelsen.  

Efter valet kunde det också synas som att Socialdemokraterna lugnade ned sig litet. Andersson fick stark kritik från vänsterhåll för att hon i en intervju inte kraftigare tagit avstånd från Tidöavtalet. En strategi hade kunnat vara att tona ned anklagelserna om fascism, främlingsfientlighet och allt dylikt, acceptera regeringens invandringspolitik, samtidigt som partiet driver opposition i andra, framför allt ekonomiska frågor.

En anpassning till regeringens politik i fråga om invandring hade inte krävt någon särskilt stor omsvängning, med tanke på att invandringen hittills under den nuvarande regeringen varit större än under den föregående regeringen. På så vis hade Socialdemokraterna kunnat locka över många väljarna från primärt Sverigedemokraterna, som i allmänhet är mindre ekonomiskt liberala än regeringspartierna. Det hade till och med varit möjligt att driva en hårdare linje än Sverigedemokraterna i exempelvis frågan om arbetskraftsinvandring, för att konkurrera i SD:s egen kärnfråga. De danska Socialdemokraternas exempel visar att en sådan modell har förutsättningar att fungera. I den mån de svenska Socialdemokraternas strategi efter valet redan kan utvärderas verkar den också ha fungerat, med tanke på att väljarstödet för oppositionen ökat kraftigt.

Det är dock självklart att en sådan strategi måste fungera genom sakpolitik, genom att konkret peka på regeringsmisslyckanden, inte genom osakliga anklagelser som snarare får en själv att framstå som extrem och verklighetsfrämmande.

Den negativa kampanjen återupptas och är värre än någonsin

Märkligt nog har dock den negativa kampanjen återupptagits och detta med allt större brösttoner. Magdalena Andersson skriver i en aktuell debattartikel som DN givit rubriken: ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”. Rubriken är i detta fall inte tillspetsad utan motsvarar innehållet. Andersson menar nu: ”Aldrig någonsin tidigare har ett högerextremt parti haft inflytande i svensk politik på det här sättet.”

Andersson menar dock inte endast att Sverigedemokraterna är ett suspekt parti, hon menar därutöver att regeringen är i Sverigedemokraternas koppel. Den socialdemokratiska partiordföranden skriver rent av: ”I stället för en traditionell regering har vi en högerregim styrd av sverigedemokrater. En regim som använder sin maktposition för att hota och tysta kritiska röster.” Formuleringen tycks närmast att antyda att Sverige håller på att bli en diktatur.

Sakligt sett är det helt obegripligt att regeringens politik, som på väldigt få punkter skiljer sig från den regering som Magdalena Andersson ledde, skulle kunna väcka sådana reaktioner. Det är retorik av ett slag som är svår att ta på allvar och en återgång till det slags billiga smutskastning som den socialdemokratiska valanalysen sade inte var produktiv. De exempel som anförs som bevis på tesen förefaller rent av löjliga – exempelvis att mandatet tillfälligt skall kortas för universitetsstyrelser. Detta särskilt med tanke på att Socialdemokraterna alltid använt utnämningsmakten som ett styrmedel och inte gärna kan ha synpunkter på det.

Det handlar om pengar

Men vad är tanken med denna extrema kritik, som på många sätt tycks förutsätta en uppenbar förfalskning av verkligheten? Det finns en enkel förklaring: regeringen försöker nu att skära av Socialdemokraternas försörjningskällor. Det gäller framför allt lotterna. Regeringen har nämligen kommit överens med Sverigedemokraterna att se över Socialdemokraternas möjlighet att bedriva lotteriverksamhet – ett undantag som politiska partier har i spellagen.

För den vanlige, förstrött intresserade medborgaren, kanske det verkar märkligt att lotteriverksamheten skall tillskrivas denna väldiga betydelse, att det får Socialdemokraterna att helt lägga om sin strategi. Men det är inga småsummor det rör sig om. Åren 2019–2021 genererade lotterierna årligen mellan 151 och 181 miljoner kronor i intäkter för Socialdemokraterna, vilket är närmare hälften av de totala intäkterna. Om regeringens förslag skulle bli verklighet skulle Socialdemokraterna vara ett avsevärt fattigare parti.

Det är inte heller säkert att det stannar där. Om högern väl lyckas skära av en försörjningslinje, kan snart nästa stå på tur. Det kan röra sig om de summor facket betalar in till rörelsen, det kan röra sig om att avskaffa skyddsombuden som fungerar som socialdemokratiska kampanjarbetare, det kan också röra sig om att minska stödet till det socialdemokratiskt anknutna bildningsförbundet ABF.

Socialdemokraterna ser ingen annan råd än att höja tonläget, att försöka skrämma liberaler inom högerblocket, särskilt i partiet Liberalerna, till att inte våga presentera alltför långtgående åtgärder för att strypa Socialdemokraternas finansiering.

En panikstrategi

Det hela förefaller dock vara en mycket kortsiktig och föga genomtänkt panikstrategi. Först och främst är det ett stort svaghetstecken att partiet känner sig nödgade att använda en strategi som handlar om att få andra, nämligen partiet Liberalerna, att gå ens ärenden i stället för att själva vare en aktiv kraft som åstadkommer något.

Men framför allt så bryr sig väljarna knappast om det bakomliggande motivet att Socialdemokraterna vill ha så stora intäkter som möjligt, utan skulle snarast uppfatta det som ett lågt och egoistiskt motiv. Det som i stället möter väljarna är uppenbart ogrundade påståenden, billig polemik, som för många måste te sig rent löjeväckande.

De märkliga påståenden om den påstått auktoritära, totalitära, högerextrema regimen som tystar meningsmotståndare torde endast kunna sänka förtroendet för Socialdemokraterna. Detta i en situation när regeringen är hårt pressad efter att inte ha levererat särskilt mycket och oppositionen visar goda opinionssiffror. Socialdemokraterna gör alltså ett gott arbete med att göra sig själva irrelevanta i svensk debatt. Snålheten synes ha bedragit visheten.  

Senaste