Den ryska invasionen av Ukraina lockar fram mycket känslor, det är inte svårt att förstå. Många användare av sociala medier, särskilt kvinnor, men tyvärr också alltför många män, väljer att ha ukrainska flaggor på sina profilbilder. Det är lätt att ryckas med i stämningen, att försöka vinna den inofficiella tävlingen i Rysslandshat.
Jag skulle dock föreslå, utan att jag på något sätt anser att Rysslands invasion i Ukraina var en bra idé, att man tar ett steg tillbaka och funderar på vad som egentligen har hänt. Den frostiga relationen mellan Ryssland och övriga västvärlden har knappast uppstått över en dag, utan det är en utveckling över lång tid som hade kunnat undvikas. Vi måste också i detta läge noga överväga vad vi kan göra för att värna Sveriges intressen och uppnå fred.
En viktig del av förhistorian till denna konflikt är de löften som gavs vid Sovjetunionens upphörande om att Nato inte skulle utvidgas österut. Dessa var inte folkrättsligt bindande avtal, men det har mindre betydelse. Det viktiga är att Rysslands makthavare redan då såg risken att USA skulle nyttja tillfället att utöka sin makt och till sist också göra Ryssland till en lydstat. Dåtidens västliga ledare, långt klokare än dagens, förstod Rysslands oro på denna punkt.
Sedan har Nato utvidgats med en rad länder i öst och USA:s världshegemoni har stärkts. Detta hade förmodligen kunnat tolereras av Ryssland, om man visat en viss lyhördhet mot deras intressen och bemödat sig om goda relationer. Men i stället har en fullkomlig oförsonlighet och brist på taktkänsla varit dagens lösen.
År 2008 uttrycktes det i Bukarestdeklarationen en önskan om att Georgien och Ukraina skulle bli medlemmar i Nato. Att Nato ville lägga två länder med historiska ryska minoriteter under sig var förstås inget som uppskattades i Kreml. För Georgien blev det en signal att invadera Sydossetien, förmodligen under föreställningen att Nato skulle hjälpa till vid eventuell konflikt med Ryssland.
Ryssland förefaller vid denna tidpunkt ha bytt strategi och blivit alltmer skeptisk till diplomati, då väst hur som helst inte visade några tecken på förhandlingsvilja. Putin beslöt sig helt enkelt att återta Sydossetien med våld. På denna väg har det fortsatt. Efter att Ukrainas ryskvänlige president Viktor Janukovytj 2014 störtats med amerikansk hjälp, svarade Ryssland med att annektera Krim.
Ryssland har lärt sig att konfrontation har lönat sig mer än förhandlingar. Nato och dess allierade har varit ointresserade av förhandlingar, utan hellre gjort allt för att förolämpa Ryssland, införa sanktioner och isolera landet internationellt. Ja, det har ansetts som något fint att försämra relationen med Ryssland och därmed bereda vägen för krig. Det har blivit en naturlig del av godhetssignalerens arsenal.
Med detta i åtanke oroas jag över Magdalena Anderssons inställning. Den gamla svenska neutralitetspolitiken, kanoniskt formulerad av Östen Undén, är sedan länge övergiven. Men att skänka bort vapen till ett krigförande land är ändå något kvalitativt nytt.
I ett slag har Sveriges säkerhetspolitiska läge försämrats drastiskt. Vi har själva valt att lägga oss i en konflikt som inte berör oss, att bidra till konflikt hellre än till fred. Magdalena Andersson har inte kommit med en enda logiskt sammanhängande förklaring till detta, utan försvarar sig med floskler och värdeord.
Jag föreslår i stället: en ny, klart formulerad svensk neutralitetspolitik. Sverige skulle som ett litet land kunna vara en konstruktiv röst för fred, i en situation där stormakterna bara talar med krigets tunga.
