fredag, 19 april, 2024
fredag, april 19, 2024

Det eviga undantaget

Den kände filosofens Giorgio Agambens kontroversiella bok om corona-pandemin finns utgiven på svenska. Även om pandemin verkar förbi för stunden, så är boken väl värd att läsa för att förstå hur corona-repressionen kunde utvecklas. Den visar också hur en alltmer tyrannisk statsmakt skulle kunna etableras med hänvisning exempelvis till klimatet.

WHO slog officiellt fast i förra veckan att pandemin inte längre pågår. Arbetet med att förstå vad som verkligen hände är dock långt ifrån över. Hur kan det komma sig att en hel värld drabbades av panik, att hela länder stängdes ned? Är det något som skulle kunna hända igen?

En av få böcker som diskuterar frågan ur ett politisk-filosofiskt perspektiv är den italienske tänkaren Giorgio Agambens Vilken punkt har vi nått: epidemin som politik? (Karneval förlag, 2021). Trots att Agamben är en uppburen teoretiker som hyllats av framstående personer i det svenska kulturlivet kom boken ut på ett mindre förlag och i den mån den över huvud taget uppmärksammats har det varit med kategoriska avfärdanden. Expressen hakade upp sig på några jämförelser med förhållanden under nationalsocialismen och fascismen och missförstod medvetet eller omedvetet vad dessa ville säga, samt kopplade ihop boken med konspirationsteorier, vilket är rent löjligt när det rör sig om en politisk-filosofisk text som diskuterar frågan på en helt annan nivå. Agamben var inte längre en önskvärd person, vars idéer ansågs värda en seriös behandling.

Annorlunda var det tidigare, då Agamben var en akademisk fixstjärna. Han skördade sina tidiga akademiska lagrar med estetisk teori, men det var först när han började intressera sig mer explicit för samhällsfrågor som han fick ett bredare genomslag. Två idékomplex som intresserat honom särskilt är biopolitik, det vill säga hur politiken styr över människornas biologiska liv, samt tanken på undantagstillståndet. Till skillnad från Carl Schmitt, som jag själv är mer närstående och också har behandlat här i Insikt24, menar Agamben inte att undantagstillståndet är något konstitutivt för varje rättsordning, utan tvärtom är ett problematiskt undantag. Agamben hävdar att det i en liberal demokrati inte bör finnas något sådant och utvecklandet av det visar att de liberala demokratierna börjar sjunga på sin svanesång. Undantagstillståndet ser han rent av som den mekanism varigenom en demokrati kan utvecklas till ett tyranni. Han hänvisar här bland annat hur hela det nationalsocialistiska styret i formell mening byggde på undantagslagstiftning. Han har exemplifierat denna utveckling under senare tid framför allt genom att hänvisa till terrorlagstiftningen.

På ett sätt var det självklart att Agamben med sitt intresse för både undantagstillståndet och biopolitik skulle analysera coronaepidemin, som tycks närmast gjord för att möta ett sådant intresse. Samtidigt så väckte hans oräddhet inför att stöta sig med det slags vänster som tidigare hyllat honom och sett honom som en förebild förvåning. Den aktuella boken samlar, i mer eller mindre oredigerat skick, de texter han skrev under pandemin.

Det är uppfriskande att läsa hur en filosof som är känd för sitt omständliga sätt att skriva, där ofta många sidor ägnas åt exeges av vissa latinska begrepp, nu talar klarspråk. Det kan heta: ”Liksom Diocletianus och sedan Kontantin, ställda inför den kris som skakade det romerska riket på 200-talet, införde de radikala reformer av administrativa, militära och ekonomiska strukturer som skulle kulminera i den bysantinska autokratin, har de förhärskande makterna bestämt sig att utan nostalgi överge paradigmet för de borgerliga demokratierna, med deras rättigheter, deras parlament och deras författningar, för att ersätta dem med nya dispositiv vars konturer vi knappt förmår skymta, och som troligtvis inte är helt klara ens för dem som drar upp deras huvudlinjer.” Agamben menade ingenting mindre än att den borgerliga demokratin avskaffats och ersatts med ett hälsotyranni. Författaren beskriver målande vad det gör med människor, när normala sociala kontakter förbjuds och misstänksamheten sprids i samhället. Han jämför – inte utan poäng – smittspridarens roll i samhället med terroristens.

Hur kan människor acceptera detta? Agamben drar slutsatsen att hälsan har blivit som en religion för moderna människor, ersättande både de verkliga religionerna och tron på det kapitalistiska systemet. Genom att hänvisa till människors hälsa kan vad som helst accepteras. Det spelar inte heller någon roll vad som är sant eller falskt, vad som är underbyggt och spekulation. Rädslan tar över hand och trossystemet hålls samman just genom att sanningen blir underordnad den större missionen. Krisen fanns alltså redan före pandemin inträffade – dess andliga och kulturella förutsättningar bygger på en mycket längre process.

Agambens stora brist är att han i grunden lever kvar i en liberaldemokratisk uppfattning och tror att det kan finnas ett slags neutral rättsordning som fungerar utan undantag, men hans angreppssätt fungerar väl för att visa hur undantagssituationer kan leda till tyranni. Hans skrift är en påminnelse om och ett av de mest kraftfulla försöken att förstå pandemin. Somligt har blivit inaktuell och visat sig inte stämma – den pessimistiske filosofen trodde bland annat att all fysisk undervisning skulle upphöra för alltid, men på det hela taget gäller det skrivna och allt eftersom tiden går blir det också till en tidsspegel. Det blir till en skrift att läsa för dem som vill återerinra sig denna förryckta tid, då en hostning kunde sätta ett rum i skräck och då det kunde vara ett brott att gå utanför dörren i flera europeiska länder.

Det är också väl värt att tänka på om situationen kan upprepas, om en sjukdom av liknande eller något värre allvarlighet, skulle kunna utlösa en liknande hysteri, följd av drakoniska åtgärder. Jag håller det inte för uteslutet, men mer sannolikt, utifrån mitt perspektiv, är att liknande och potentiellt sett ännu värre åtgärder lanseras med klimatet som förevändning. Dessa skulle också kunna utsträckas längre i tid, då inte samma naturliga tidsliga begränsning skulle vidlåda dem. Agambens nya bok är således också ett varningsord.

Senaste