Den s.k. Frankfurtskolans representanter tillhör mina ideologiska motståndare, men jag anser ändå att det finns en del att lära från deras skrifter. Jag återkommer inte sällan till ett avsnitt ur Herbert Marcuses Den endimensionella människan (1964), som handlar om det instrumentella språket, språket som maktutövning:
”Det slutna språket demonstrerar eller förklarar ingenting – det vidarebefordrar beslut, utslag, befallningar. När det definierar, blir definitionen ’en åtskillnad mellan gott och ont’. Det etablerar rätt och orätt på ett sätt som inte får ifrågasättas, och det ena värdet motiverar det andra. Det rör sig om tautologier, men tautologierna är fruktansvärt effektiva ’påståenden’. Det fäller omdömen som redan är på förhand givna; de utdelar fördömelser. Så t.ex. är det ’det objektiva förhållandet’, d.v.s. definitionen av sådana termer som ’avvikelse’ och ’revisionism’ i enlighet med strafflagen. Den sortens bevisföring skapar ett medvetande för vilket maktens språk är sanningens språk.” (Citerat ur S.-E. Liedmans svenska översättning.)
Marcuse talar i citatet ovan om ett språk som inte är inriktat på att förstå något, på att söka sanningen eller klargöra något. Om ett språk som inte öppnar för diskussion, utan förbjuder diskussion. Hos Marcuse var udden riktad åt två håll. Han ville å ena sidan kritisera Sovjetkommunismen, som med hänvisningar till ord som ”revisionism” ville förbjuda möjligheterna till samtal. Han menade å andra sidan att liknande tendenser fanns i de demokratiska staterna i Västeuropa, där ett innehållslöst instrumentellt språk alltmer tog över allt från reklam och medier till politik och myndighetsutövande.
För samhällskritiker i vår tid är det lätt att känna igen sig. Ofta avfärdas våra synpunkter med hänvisningar till ord som ”rasism”, ”värdegrunden”, ”homofob” eller ”islamofob”. Det är lönlöst att försöka få svar på vad dessa ord betyder, då de i regel inte betyder någonting. De används bara i syfte att utöva makt, att med språket tvinga motståndaren till tystnad. Språket blir till instrument och förlorar sitt meningsinnehåll.
Tag bara uttrycket ”alla människors lika värde”, vilket används för att motivera än det ena än det andra. Det klarar inte utsättas för de enklaste gymnasiefilosofiska frågor (exempelvis: ”är ditt barn och Josef Stalin lika mycket värda?”). Det går inte att rationellt fatta innehållet i ett sådant uttryck, utan det skall endast förstås som en uppmaning att hålla tyst.
Det är naivt att tro att sådana språkliga manipulationer sker i god tro. Ofta vet både den som uttrycker dem och de som är föremål för dem, att de språkliga uttrycken saknar mening. De gör de inte mindre effektiva. Den språkliga terrorn fungerar som maktutövning, som ett sätt att skrämma människor till tystnad.
Går det att göra något åt detta? Självfallet, då den språkliga makten alltid utgår från en hegemonisk position, en position där makten har tolkningsföreträde. Desto fler som ifrågasätter, desto ihåligare och verkningslösare blir den politisk-korrekta språkmagin.
Ett tecken på att hegemonin i samhället håller på att brytas är paradoxalt nog de inskränkningar i yttrande- och organisationsfriheten som regeringen nu diskuterar. När ord inte räcker tar man till med hårdare medel.
