Hets mot folkgrupp-lagstiftningen lever mycket på sitt namn. Det låter dramatiskt att någon hetsar – kanske går tanken till en anförare av ett gäng som hetsar sina kamrater till illdåd. Problemet är att det i själva verket inte behöver röra sig om något som är det minsta dramatiskt. Själva lagtexten talar inte ens om hets utan om missaktning.
När lagstiftningen infördes år 1948 skedde det efter internationella påtryckningar och syftet var att stoppa vissa former av grov antisemitism. Den kallades också Lex Åberg efter Einar Åberg, en antisemitisk publicist, vilken var den förste att dömas för brottet. Domarna var relativt få och det var nog inte så särskilt många som var medvetna om lagen.
Lagen kom emellertid att utvidgas och tillämpningen blev allt lösare. På 80-talet dömdes flera av de nya närradiosändarna, vilka i jämförelse med etablerade medier hade en något mera ofiltrerad och frispråkig stil. Bland annat dömdes radioprataren Rolf Pettersson för att ha haft synpunkter på arbetsmoralen i Moçambique.
Den verkligt stora explosionen av HMF-domar verkar dock ha kommit med Internet. Nu finns det till och med professionella organisationer som sitter och lusläser kommentarsfält för att hitta något crimethink att anmäla. Ofta är det någon stackars pensionär som, i fullkomlig okunnighet om HMF-lagstiftningen, reagerat emotionellt på någon artikel om exempelvis en gruppvåldtäkt. I allmänhet klarar man sig undan HMF-domar om man inte uttrycker något värdeomdöme i samband med sin samhällskritik.
En ny, mycket anmärkningsvärd tingsrättsdom visar dock att det går att trilla dit också om man uttryckt sin uppfattning i en redovisande, känslomässigt återhållsam form. Nyköpings tingsrätt dömde helt nyligen, den 7 oktober, SD-politikern Bertil Malmberg för att i regionfullmäktige ha påstått att Sydsudaneserna skall ha världens lägsta IQ. Det rörde en diskussion om arbetslöshet och förefaller av domen att döma endast ha bestått i en ren statistikredovisning, utan ytterligare värdeomdöme.
Hur är detta möjligt? Domskälen är mycket knapphändiga och provocerande dåligt formulerade. Det heter: ”Att göra kopplingar mellan flyktinginvandring och arbetslöshet kan utgöra en del av en saklig politisk debatt samt omfattas av yttrandefriheten. I uttalandet pekar Bertil Malmberg emellertid ut en specifik folkgrupp och det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att den utpekade folkgruppen skulle vara mindre värd än andra folkgrupper.”
Domstolens bedömning ställer många frågor. Hur är det möjligt att diskutera flyktinginvandring om man inte får peka ut enskilda folkgrupper? Detta skulle ju innebära att man blir tvungen till ännu grövre generaliseringar, att man blir tvungen att tala allmänt om flyktingar oavsett varifrån de kommer.
Hur skall över huvud taget sociologiska diskussioner kring olika grupper vara möjliga, om allt som kan uppfattas som belastande för en grupp måste förtigas. Hur är det exempelvis med Brå:s nya statistik om invandrares kriminalitet? Också denna skulle kunna uppfattas som nedsättande för de grupper den rör. Är det mindre nedsättande att medelst statistik visa att en grupp har hög grad av kriminalitet än låg IQ?
Skall tingsrättsdomens resonemang dras till sin spets blir till slut alla diskussioner omöjliga. En diskussion om problemet med fusk i arbetslöshetsförsäkringen kan uppfattas som nedsättande för de arbetslösa, en diskussion om trafiksäkerhet kan kränka bilförare.
Vi är inte där ännu och mitt stalltips är att tingsrättens märkliga dom upphävs i hovrätten. Men tendensen är mycket oroväckande och det är allvarligt nog att en tingsrätt dömer på detta sätt. Det finns en överhängande risk att HMF-lagstiftningens tillämpning ständigt utvidgas och att den redan i dag förhindrar saklig samhällsdebatt och skrämmer folk till tystnad. Dess gummiartade karaktär, dess flytande tillämpning gör den särskilt ägnad till detta.
Personligen anser jag inte att det finns något som motiverar en HMF-lagstiftning över huvud taget. Vi har redan lagar mot exempelvis förtal och olaga hot, i det fall en enskild person skulle råka illa ut. Vi bör kunna acceptera en vidsträckt yttrandefrihet vad gäller främmande folkgrupper, på samma sätt som vi tillåter vilka yttranden som helst om exempelvis förmögna eller vita män.
