Igår presenterade finansminister Elisabeth Svantesson regeringens höstbudget. Det är som alltid lätt att drunkna i alla siffror och det ofta innehållslösa förvaltningsspråket som det flertusensidiga dokumentet innehåller.
Det bör också sägas att mycket av det som diskuteras i samhällsdebatten i stort sett ligger utanför budgeten. Migrations- och rättspolitiken bestäms huvudsakligen genom lagstiftning och mycket av det som definierar kulturkriget på nätet har bara indirekt påverkan på budgeten – dess närvaro kan skönjas i en formulering här och där, men någon fullständig analys görs inte i ett dokument som detta.
Först och främst är det en stram budget. Budgetsatsningarna på 40,4 miljarder kronor finansieras och det blir ett klart budgetöverskott för nästa år. Tanken är att inte spä på inflationen som nu blivit västvärldens stora – självförvållade – spöke. Det är ansvarsfullt och kan möjligen väga upp regeringens oansvarigt omfattande elprisstöd, vilket finansieras genom en helt annan modell, genom intäkter från så kallade flaskhalsintäkter.
I övrigt måste det sägas att budgeten som sådan inte innebär en stor dramatisk omvandling av hela samhället. 40,4 miljarder i reformer av totalt 1195 miljarder i utgifter måste betraktas som duttande i marginalen, inte som någon revolution. Detta förhållande kan också förklara hur Socialdemokraterna accepterat att regera med borgerliga budgetar vid vissa tillfällen – skillnaderna utgör trots allt endast några procent av budgeten.
De största reformerna är permanent höjd A-kassa, sänkt skatt på bensin och diesel, samt höjt statsbidrag till kommuner och mer pengar till försvaret. Ett kuriosum är att Kungahuset får ökat apanage för att kunna ha råd med de festligheter som hänger samman med nästa års 50-årsjubileum på tronen och 500-årsjubileum för Gustav Vasas trontillträde och den moderna monarkins födelse.
Den viktigaste reformen i förhållande till samarbetspartiernas vallöften är den sänkta skatten på bensin och diesel, en sänkning som trots allt blir betydligt beskedligare än vad framför allt SD lovat, vilket också fått SD:s ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt att markera öppet att det rör sig om en förhandlingsförlust.
Besparingar görs på bland annat biståndet och på subventioner till el-bilar. Det är helt i överenstämmelse med regeringens profil, men innebär heller knappast någon stor förändring. Den största delen av biståndet förblir orört.
Om något skall sägas till Sverigedemokraternas fördel såsom förhandlare, så är det inte en nyliberal budget. Stora skattesänkningar, särskilt inte ofinansierade, står inte på agendan. En enda mycket begränsad skattesänkning går till pensionärer som arbetar extra.
Negativt kan sägas att ingenting görs för att motverka ideologiproducerande myndigheter. I vissa fall kan det kräva omfattande utredningsåtgärder, då det finns myndigheter som har en blandad inriktning, som delvis ägnar sig åt propaganda och delvis åt legitim verksamhet. Men i somliga fall är det hela mycket enkelt. Det finns exempelvis inget skäl att Jämställdhetsmyndigheten som endast bedriver feministisk propaganda och inte tillför något av samhällsvärde skall finnas krav.
Det finns tyvärr heller inget i Tidö-avtalet som är utgångspunkten för regeringssamarbetet som tyder på att regeringen avser att ta itu med frågan senare. Detta får ses som en klar eftergift till Liberalerna och något som försvårar genomförandet av regeringens politik på lång sikt.
Skulle regeringen vara riktigt framåtsyftande skulle den kanske rent av införa egna, samhällsnyttiga myndigheter som ersätter de gamla. I detta härad befinner sig dock inte den politiska debatten i dag.
