Svenska Akademien förefaller inte bli vad den en gång var och litteraturpriset måste därför inta en mera bräcklig ställning som litterär värdemätare. Detta faktum kan göra det befogat att i stället titta bakåt. Listan på svunna tiders Nobelpris i litteratur bjuder om än en långt ifrån otadlig eller invändningsfri samling av författarskap, så i alla fall på många intressanta uppslag. Ett pris som sticker ut från i mängden är 1919 års pris till Carl Spitteler som motiverades ”med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling”. Först och främst kan det förvåna att priset utdelats bara med tanke på ett enskilt verk, men det låter sig förklaras av att det ännu inte blivit inarbetad praxis att Svenska Akademien skulle belöna ett livsverk. Denna möjlighet till cherry picking möjliggjorde också 1929 års Akademis herostratiska ryktbarhet, då den motiverade priset till Thomas Mann med att han författat Buddenbrooks (förtigande framförallt Der Zauberberg). Mer häpnadsväckande är dock att Svenska Akademien så sent som år 1919 kom fram till att belöna ett verk som faller inom epikens genre. Den som skaffar fram verket skall också se, att det verkligen är ett epos i traditionell mening. De två volymerna, först publicerade 1900–1905, innehåller inte mindre än 20 000 verser, skrivna på rimmad, sexfotad jambisk meter, och behandlar den grekiska gudavärlden. Det rör sig alltså inte om ett epos i överförd bemärkelse, såsom Forsytesagan eller Sagan om ringen ibland kan kallas epos, utan om ett fullfjädrat sådant. Jag kände omedelbart, när jag fick nys om detta verk, att jag var tvungen, om så bara av nyfikenhet, att läsa det.
Det känsla jag greps av, när jag började läsa eposet, var dock inte en sådan som det mumifierade eller antikvariska väcker. Tvärtom, från första sidan utstrålar Spittelers arbete friskhet och vitalitet. Det börjar: ”Hades, der Fürst des finstern Erebos, befahl: / ”Entfesselt die gefangnen Götter allzumal / und sammelt sie zu Haus im Tempel der Sibyllen / Auf dass ich ihnen künde meinen Spruch und Willen.“ Ett skäl till att det känns levande skulle kunna vara att det faktiskt är skrivet på ett originellt versmått. Det rör sig inte om en alexandrin, trots de sex rimmande jamberna, då cesuren inte faller regelmässigt i mitten; den rörliga cesuren skapar en dynamik och gör att versen sällan känns konstlad. Vidare bidrar frånvaron av versöverskridande satser till nerv och koncentration.
Det som sedan berättas är hur det sista släktet av gudar, de som efterträder den gudaskara som leds av Kronos, uppstiger från underjorden till Olympen och tar den i besittning. Försök till distraktioner, såsom att dröja vid de bedårande vackra Uranos-döttrarna, styrs undan av Ananke (nödvändigheten) och dennes hantlangare, Moirerna. Väl på plats utlyses en tävling, där segraren skall äkta Hera och styra Olympen. Zeus presterar undermåligt, men lyckas genom skurkaktighet ändå inta den plats såsom Universums härskare som Ananke föreskrivet. Över huvud taget har Spitteler tagit fasta på grekernas starka ödestro och gör det till huvudmotivet i sitt epos. Återstoden av eposet handlar sedan om hur det nya gudasläktet på olika sätt försöker överskrida sina befogenheter genom att blanda sig in i människornas affärer – en verksamhet som Ananke tvingas inskrida mot, för att ödets väv skall spinnas på det sätt som är tänkt. Denna tro på en yttersta nödvändighet i skapelsen, vilken alla, inklusive gudarna, måste följa är förvisso i bästa antika grekiska tradition, men Spitteler åstadkommer genom att göra detta till eposets huvudärende något som är mer samtida. Hans verk blir till en litterär gestaltning av determinismen och han frammanar en värld där inget är beroende av den enskilda viljan utan allt är förutbestämt. Det är också ett djupt pessimistiskt verk, där en samvetslös vettvilling som Zeus tillåts styra universum och där sådana som är hjältar till namnet visar sig vara blodtörstiga odjur. Det märks att Spitteler som många andra sekelskiftesmänniskor druckit ur Arther Schopenhauers (1788–1860) brunn, även om eposet också har en annan sida. I all meningslöshet framskymtar även en hel del livsglädje och humor. Det kan påminna om de humoristiska episoderna i Odyssén, men kan också ses som ett Nietzscheanskt, livsbejakande sätt att tackla tillvarons meningslöshet.
För den som sätter sig in i eposets innehåll och budskap framstår det därmed inte som särskilt otidsenligt, utan i linje med utbredda idéer i författarens samtid. Nobelpriset till Spittelers Olympischer Frühling 1919 kan därmed tvärtom, på grund av eposets determinism och pessimism, ses som ett fjärmande från den typ av idealism, utmärkande sig för mening och harmoni, som präglat de första Nobelprisen, då Akademien stod under Carl David af Wirséns (1842–1912) ledning. Hur tänkte egentligen dåtidens Akademi? Lyckligt nog, då Akademiens handlingar för äldre tid finns publicerade, går det faktiskt att ta reda på.
Carl Spitteler nominerades för första gången 1912 ”af professorer i Bern och Zürich”. Att han tidigare inte ens nominerats kan tyda på att hans rykte utanför Alprepubliken inte vuxit sig tillräckligt stort, och 1912 års nominering bör ses som en samfälld aktion från de schweiziska akademikernas sida att slå ett slag för deras störste diktare. Nobelkommittén uttrycker stort intresse för diktaren och beskriver hans verk utförligt i sitt utlåtande. Det är dock en annan Spitteler än författaren till Olympischer Frühling som vinner kommitténs gillande. Kommitténs yttrande, som undertecknats Hans Hildebrand efter Wirséns nyliga frånfälle, hyllar i stället hans tidiga lyrik med drag av borgerlig idyll och hans berättelser från den schweiziska landsorten. Olympischer Frühling sägs förvisso innehålla ”mycket som är vackert”, men på det hela taget präglas av ”oneklig oklarhet”. Här talar den gamla Wirsénska, idealrealistiska smaken, som skydde allt irrationellt och alla oklarheter i livssyn. Den pessimism och determinism som kunde anas hos Spitteler hade de svårt att fördra. Till pristagare 1912 förordade den i stället den kände tyske författaren Gerhart Hauptmann, som genom sina senare arbeten fått dem att övervinna tidigare tvivel.
1914 lät det helt annorlunda. Historikern Harald Hjärne, vilken nu höll i kommitténs ordförandeklubba, uttryckte sig på ett helt annat sätt. Han skrev: ”Hans hufvudverk Olympischer Frühling är visserligen ej ett för alla läsare lika tillgängligt men för hvarje kännare tilltalande försök att på antik grund, men i moderna former, utbilda en egendomlig mytologi, som tillika, utan att förfalla till allegoriserande spetsfundigheter, afser att gifva uttryck åt en självständig åskådning af världsutvecklingen och människolivet. Språkbehandlingen är både klassiskt mästerlig och schweiziskt nationell. Skalden höjer sig, hvad både form och innehåll beträffar, öfver tidens motsatser, ställer sig, så att säga, neutral till all dess bittra och fåfängliga strid.” Citatet visar en klar förståelse för eposet och vad det vill säga. Nu rörde den enda tveksamheten formens tillgänglighet, men budskapet slår till skillnad från två år tidigare an desto mer. Eposets pessimistiska sida hade en självklar klangbotten, när vapenskramlet började höras i Europa. Det uppfattades också stå för ett slags neutralitet i politiskt och ideologiskt hänseende, då allt uppfattades som lika illa. Det satte Akademien stort värde på, i en situation där deras kontinent höll på att slitas i stycken. Dess budskap kan vara särskilt intressant i vår tid, då många är snara att välja sida i ett krig som de inte ens begriper bakgrunden till.
Spitteler hade med all säkerhet fått priset 1914, om det inte vore för att prisutdelningen ställts in på grund av världsläget. I stället kom det, på grund av diverse avvägningar och inställda priser, dröja till 1920, då han mottog 1919 års reserverade pris. 1920 ansåg Akademien det för helt självklart att Olympischer Frühling ensamt berättigade ett Nobelpris. För författaren, Carl Spitteler (1845–1924) var detta ett stort erkännande, för vad han själv såg som sitt självklara livsverk. Han hade redan i sin ungdom fascinerats av eposet som form och sett det som sin livsuppgift att förnya det och ge det nytt liv i vår tid. Han försökte först att ge det prosans form och utkom 1880–1881, efter 13 års arbete, med prosaeposet Prometheus und Epitmetheus. Han kände dock tämligen omgående att det verkliga eposet krävde vers. Efter år 1892 kunde han nedlägga sin yrkesverksamhet och på ärvda pengar ägna sig mer koncentrerat åt uppgiften. Det gick möjligen inte så långsamt som för Vergilius, som enligt en antik anekdot sades gå och idissla tre rader hela dagen för att skriva ned dem på kvällen, men det krävde i alla fall fram till år 1900, då eposet började ges ut.
I en självbiografisk essä från 1908 motiverar han sitt val av epiken med en formulering av kulturhistorikern Jakob Burckhardt, att eposet är det konungsliga privilegiet att göra hela världen levande. Eposets totalvision, att i ett jättelikt verk fånga en hel värld, var det som lockade Spitteler och som fick honom att hålla genren så högt. Det innebär inte att han inte skrev i andra genrer, tvärtom satt han en ära i det och menade att det var nödvändigt att behärska alla genrer för att kunna skriva ett epos. Men han såg allting ytterst sett som förberedelsearbeten inför den stora uppgift som han föresatt sig. Spitteler ansåg sig med Olympischer Frühling ha tömt sina konstnärliga resurser och uppnått sin fulla potential. Inget kunde rimligen göra honom lyckligare än att Svenska Akademien valde att belöna just detta verk.
Om Spitteler och Svenska Akademien kände stor tillfredsställelse inför hans gudaepos, måste det sägas att eftervärlden visat mindre uppskattning. Ett märkligt undantag är litteraturteoretikern George Steiner som i en mycket uppmärksammad, och i övrigt mycket kritisk, artikel, ”The Scandal of the Nobel Prize” (The New York Times 1984), i förbifarten nämner Spitteler som en av få verkliga fynd som Svenska Akademien har gjort. Priset har dock inte heller möts av den ilska som vissa andra, påstått felaktiga, pris har gjort, till exempel priset till Pearl S. Buck 1938 som brukar ställas mot den försmådda Virginia Woolf. Det brukar beröras med hovsam tystnad. Många tänker nog helt enkelt att epiken är ett passerat stadium, att ett sådant verk på sin höjd kan röra sig om ett eposets svanesång, en döende genres sista sköna sång. Att det helt enkelt inte är värt besväret att kontrollera, vad Spittelers verk egentligen hade att säga. Vad ett sådant synsätt missar är att Spitteler faktiskt förnyade genren, med ledning av antika förebilder skapade en ny värld, som på ett snillrikt sätt gestaltade sin tids förhållanden.
I en mening blev det förvisso en svanesång, då Spittelers verk inte fick några efterföljare. Trots Nobelprisets exempel fann sig få manade att plocka upp den tappade kalken. Det kan väl tänkas att vår fragmentariska tid inte finner den stora berättelse som eposet förutsätter tilltalande. Spitteler lyckades å andra sidan i epostraditionen hitta vägar, att verbalisera sin tids idéer, som kunde te sig minst sagt främmande för epostraditionen, icke-heroiska och defaitistiska som de var. Kanske finns den författare i dag som på ett liknande sätt kan mobilisera förbisedda resurser i epostraditionen, för att gestalta vår tids erfarenhet.
