En ödmjuk man som har mycket att vara ödmjuk inför
Utan någon större dramatik har Per Bolund valt att lämna rollen som ett av Miljöpartiets två språkrör. Han kommer inte att ställa upp för omval vid partiets kongress. De flesta möter beskedet med en axelryckning och gör väl rätt i det. Det kommer inte innebära någon förändring i den vanlige svenskens liv och Bolund kommer med all säkerhet att bli en parentes i den politiska historien – en person som gjort varken till eller från och som de flesta knappt kommer att komma ihåg.
Bolund lämnar efter fyra år som partiledare. Det rör sig om en medellång tid för en partiledare i dagens politiska landskap. Det rör sig inte om någon som efter en katastrofal insats, likt Håkan Juholt eller Mona Sahlin, måste lämna omedelbart, men inte heller någon som dröjer sig kvar så pass länge att han börjar bli synonym med partiet.
”Medelmåtta” är över huvud taget ett ord som gör sig påmint, när man försöker utvärdera Bolunds insats. Det är som att han aldrig riktigt gjort något avtryck, positivt eller negativt, utan som om han kunde ha ersatts av någon annan, en robot eller en AI. Ett ord som ofta nämns i samband med Bolund är ”byråkrat”. Han uppfattas mer som en tjänsteman än som en politisk ledare. Han känner till värdegrundsflosklerna och han känner till vilka typer av argument och fakta som bör nämnas av en person i hans ställning, men han bidrar inte med mycket nytt.
Han kan framstå som sympatisk i jämförelse med mer narcissistiska partiledare, men här kan Winstons Churchills berömda sentens om Labour-ledaren Clement Atlee anföras – “a modest man who has a good deal to be modest about” (en ödmjuk man som har mycket att vara ödmjuk inför). När han en gång försökte sticka ut, och kalla högerpartierna för ”blåbruna”, blev han fullständigt krossad av Jimmie Åkesson som omedelbart såg hans svaghet. Klippet har blivit en klassiker i den Sverigevänliga rörelsen, men förbigås med tystnad av Bolunds egna partikamrater.
Beskedet
Bolund yttrade sig under gårdagen själv om sitt ställningstagande med en text på partiets hemsida. Det inleds med ord lika meningslösa som Per Bolund och som inte på något sätt kan skiljas från ord skrivna av ChatGPT: ”Jag har alltid varit stolt över att vara miljöpartist. I över 20 år har jag ägnat min tid åt att arbeta för miljön, för klimatet och för rättvisan. Ingenting har kunnat vara mer meningsfullt för mig än att varje dag få kämpa tillsammans med er alla för att skapa en bättre framtid för våra barn och barnbarn.”
Så fortsätter hela texten. Inte någonstans en vettig analys kring Miljöpartiets problem eller vad som skall göras bättre. Det blir aldrig mer konkret än: ”Jag har gett allt i många år och det är dags för mig att lämna över stafettpinnen. Det har inte varit ett enkelt beslut, men jag är helt trygg med att det är rätt, både för mig och för partiet.” Den relevanta frågan varför det är rätt och vad hans efterträdare skall göra annorlunda blir hängande i luften.
I en intervju i Dagens Nyheter pressas Per Bolund litet på vad han kunde ha gjort bättre. Det han säger där är delvis motsägelsefullt. Å ena sidan säger han att det har gått bra för Miljöpartiet, då partiet klarade att åter komma in i riksdagen vid det senaste valet, trots att partiet under långa tider legat under riksdagsspärren i opinionsundersökningar. Ett uppenbart felslut med tanke på att denna effekt endast kommer av stödröster, vilket går att bevisa statistiskt.
Å andra sidan kommer han också in på några problemområden. Han talar om den negativa uppfattning som människor har fått om Miljöpartiet, att de ofta fått klä skott för högre bensinpriser, att vanligt folk inte uppfattat att partiet var något för dem. Samtidigt avfärdas dessa åsikter, på ett sätt som är vanligt bland politiker, som missuppfattningar, som antas kunna lösas med bättre kommunikation.
Miljöpartiet och dess problem
Den verkliga orsaken till att Per Bolund avgår är dock densamma som när nästan alla andra partiledare avgår – det går helt enkelt inte bra. Miljöpartiet har ända sedan 2016 befunnit sig kring spärren i opinionsmätningar och överlever numera endast genom den konstgjorda andning som stödröster innebär.
Om ett parti går dåligt, så ligger det alltid nära till hands att byta ut partiledaren. Går det kanske att tänka sig att en mer entusiasmerande person än den gråe Bolund skulle lyfta Miljöpartiet? Jag tvivlar. Som språkrörskollega har Bolund redan den mer hysteriska Märta Stenevi. Det är långt ifrån säkert att mer av samma vara skulle leda till någon succé, utan det skulle tvärtom kunna skrämma bort väljare.
Det grundläggande problemet med Miljöpartiet är helt enkelt det politiska innehållet. När Miljöpartiet grundades kunde det finnas en poäng med ett parti som lyfte miljön och också nyttjade något av den civilisationskritiska opinion som alltid funnits jämte all modernism och urbanisering i efterkrigstidens Sverige, en opinion som tidigare kanske framför allt Centerpartiet plockat upp.
Nu har det dock blivit ett storstadsparti för företrädesvis kvinnliga klimatposörer. Alla partier har idag utvecklade miljö- och klimatprogram och Miljöpartiet erbjuder inget unikt. Klimatet som är Miljöpartiets profilfråga framför andra är en global fråga, där Sverige redan har mycket låga utsläpp i förhållande till sin ekonomiska nivå. Det finns också en bred samsyn om att utsläppen skall minska och Sverige är anslutet till ett gemensamt europeiskt system för utsläpp som noggrant anger i vilken takt det skall minska.
Ingen rationellt tänkande människa borde därför kunna anse att det krävs en radikalare politik för att få bukt med de svenska utsläppen, och de åtgärder som Miljöpartiet föreslår uppfattas därför med all rätt som ett sätt att försvåra för vanliga människor. I flera fall har de rent av varit direkt kontraproduktiva – partiets motstånd mot kärnkraft har med all sannolikhet bidragit till utsläpp.
De enda som kan tänkas rösta på Miljöpartiet är därför identitetsväljare i storstad, främst yngre kvinnor, som inte bryr sig om konsekvenserna av sitt röstande, utan endast vill framstå som politiskt medvetna. Men denna väljargrupp är redan väl exponerad för alla partiers kampanjorganisationer – alla försöker tilltala den utom möjligen Sverigedemokraterna. Den är också väldigt trendkänslig och så fort Miljöpartiet av det ena eller andra skälet känns som mindre trendigt än något annat försvinner dessa väljare.
Dessutom, och detta är en viktig poäng, kan detta slags posörer bli störda av att Miljöpartiet i allt större grupper, om än inte i alla, är ett avskytt parti. Bolund vidgår själv i intervjun med Dagens Nyheter att Miljöpartiet och dess politiker numera ofta får motta negativa omdömen. Det är mindre roligt att skriva ”jag älskar Miljöpartiet” på Instagram om man får motta 1 000 kritiska kommentarer (så kallat ”näthat”). Högerns opinionsbildning, ofta starkt inriktad på att hitta svagheter hos Miljöpartiet, verkar här ha fungerat. Vägen framåt måste alltså vara att i ytterligare grad tillse att negativa känslor fäster vid Miljöpartiets namn. Strategin är nämligen mycket framgångsrik.
Sammantaget ser jag alltså ingen lysande framtid för Miljöpartiet med eller utan Per Bolund. Det lär dock klara sig kvar i riksdagen med hjälp av stödröster och kan också framöver orsaka Sverige stor skada, inte minst på invandringsområdet.
