söndag, 26 maj, 2024
söndag, maj 26, 2024

En skrämmande inblick i blattekulturen

Mordet på rapartisten ”Einár” ger en skrämmande inblick blattekulturens värld. Förhoppningsvis kan den bli en ögonöppnare.

Många oroar sig över främmande kulturers utbredning i Sverige, att det kan leda till att det talas arabiska på gatan eller att vi tvingas höra högljudda rop till bön från ett växande antal minareter. Den Sverigedemokratiske politikern Björn Söder skrev en mycket uppmärksammad tweet på detta tema:

”Åker buss. Chauffören har satt på sin CD med arabisk musik som strömmar ut i etern. En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ´neutral´, musik på offentliga bussar?”

Söder har självklart rätt här, men det nyligen timade mordet på rapartisten Einár ställer frågan, om Söder har identifierat huvudproblemet med invandring och ”mångkultur”. Einár var etnisk svensk och hade ingenting med arabisk kultur eller islam att göra. På något sätt inser de flesta ändå att hans öde inte kan förstås utan invandringen. Hur hänger det samman?

Det Goda Samhällets redaktör Mohamed Omar har i en serie inlägg, senast om just Einár, analyserat fenomenet i termer av blattekultur. Blattekulturen är en kultur som inte direkt härstammar från något särskilt land, utan är en kultur som utbildats i medveten opposition till majoritetskulturen. Den glorifierar anti-socialt beteende och utanförskap, och anknyter snarare till amerikansk rap-kultur, än till genuin arabisk kultur.

Detta slags kultur är, som Erik Lindström slår fast i en krönika i denna tidning, är vad mångkulturen ofta blivit i praktiken – realhumanismen som han kallar den i analogi med realsocialismen. Mångkulturens löfte var flera blomstrande kulturer jämte varandra, vilket kunde vara en nog skrämmande utsikt för Sveriges icke tillfrågade urinnevånare. Resultatet blev i stället ofta helt rotlösa människor, främmande också för sin egen kultur, vars kulturella uttryck blev ett slags anti-kultur, ett hyllande av råheten, våldet och utanförskapet.

Einár visar att detta slags kultur också kan utöva en lockelse på vita medelklassbarn; själv var han son till en framgångsrik skådespelerska, känd från såväl Rederiet som seriösa roller på Dramaten. Det är svårt att veta exakt vad som ledde fram till hans tragiska utveckling i detta fall, men att ungdomar kan lockas också av destruktiva krafter är knappast något nytt. Det kan röra sig om en längtan efter äventyr, spänning eller grupptryck.

Det kulturella etablissemanget har knappast gjort något för att hindra dem. Einár har, trots sin kriminella inriktning, överösts med uppmärksamhet och hyllningar, bland annat har han tilldelats en grammis och P3-guld-priset. Det verkar närmast ha varit tabu att kritisera rappare i den etablerade offentligheten.

Argument som går ut på att man bör skilja på upphovsmannen och verket, blir i detta sammanhang ovanligt sökta. Att jämföra med någon diktande yrkeskriminell ur litteraturhistorien som François Villon blir direkt löjeväckande. Här rör det sig inte om någon stor författare med tvivelaktig privatmoral, utan själva verket andas primitivitet. Musiken har uppstått på grund av bristande sångutbildning, bristande språk, bristande referensramar.

Det räcker att citera några rader:

Jag har en gun under bältet, det låter ”Bam” ute på fältet
Och det lät ”Bam” och sen, han välte
På plats, det fanns ingen som hjälpte
Och du får ett skott i din skalle (I din skalle, i din skalle)
Huh, jag har en colt i min balle (I min balle, i min balle)
Min bror, han håller i kallen (Håller kallen, håller kallen)
Har du ens hållt i metaller? (I metaller, i metaller)

På detta sätt fortsätter det i all oändlighet. Det handlar om människor som skjuter varandra, om knark och om könsumgänge. Vårt feministiska kulturetablissemang verkar inte heller ha några synpunkter på kvinnoskildringen, där ord som ”horor” är regel.

Det märkligaste och kanske mest skrämmande är att många kända journalister och debattörer verkar tycka att det är helt i sin ordning att deras barn lyssnar på detta. Samnytt uppmärksammar att den kände borgerlige debattören och opinionsanalytikern Markus Uvell närmast skryter på twitter om att hans 8-åring har denne Einár som favoritartist. Vad har vi för samhälle, där en 8-åring över huvud taget kan relatera till detta slags språkbruk, till gängvåld och knark?

Det enda positiva som gangsterrappen möjligen skulle kunna föra med sig är att den, ofiltrerat och oförblommerat, visar på blattekulturens obehagliga verklighet. Men inte ens detta verkar få vissa att förstå.

Senaste