Invandringsgängs beteende på nöjesfältet Gröna Lund har fått väldigt stort utrymme de senaste dagarna. Orsaken är att frilansjournalisten och familjefadern Jonathan Kärre beskrivit en situation på Twitter, där en grupp invandrarungdomar trängt sig före småflickor på Gröna Lund, trakasserat dessa flickor och betett sig hotfullt mot Kärre när han försökt ingripa. Nöjesfältet gjorde endast mycket tafatta försök att ingripa och var inte till någon verklig hjälp.
Kärre lyckades beskriva och förmedla en upplevelse av mångkulturen som fick stor uppmärksamhet. Alla stora tidningar plockade upp nyheten. Upplevelsen i sig var knappast märklig eller ovanlig, utan det var snarare så att han lyckades förmedla den på ett sätt som vann stor genklang – först på Twitter och sedan i pressen.
I själva verket beskriver han endast allas vardagsupplevelse. Det finns knappast någon svensk som inte upplevt det han utsatts för i en annan form. Den som inte går på nöjesfält kanske har provat att åka kollektivt, besöka en badstrand eller råkat besöka fel café eller restaurang. Upplevelsen att som svensk störas av främmande etniska grupper som inte gör något för att följa svenska seder eller över huvud taget några normer för civiliserat uppträdande, utan tvärtom demonstrativt beter sig så illa som möjligt, som en del av ett dominansbeteende, är knappast ovanlig.
Alla upplever detta dagligen, men det är en erfarenhet som ingen tillåts tala om. Svenskars negativa upplevelse av invandring räknas helt enkelt inte. Inte heller Kärre kan riktigt uttrycka de verkliga förhållandena, exempelvis gör han ingen koppling till etnicitet. I rapporteringen blir det som att saken framför allt skulle handla om ordningsstörningar på nöjesfält, medan det som är det verkliga problemet handlar om är mångkulturen.
För sanningen är att en extrem invandring tillåtits, utan att några åtgärder vidtagits för att hantera den nya situationen. På Gröna Lund tror man att det räcker med ett försiktigt samtal med några störande element för att lösa problemet, medan den nya situationen skulle kräva helt andra grepp.
Det är dock inte sannolikt att mångkulturens problem framför allt skall lösas genom en ständigt närvarande vaktstyrka i hela samhället, även om förekomsten och efterfrågan av sådana tjänster kommer öka. Erfarenheten från andra mångkulturella länder som Sydafrika, USA eller Sydamerika är en helt annan. Människor väljer helt enkelt att segregera sig, att i den utsträckning det går välja bort mångkulturen.
Sverige är väldigt dåligt rustat för detta. Ingen politiker verkar ha tänkt tanken på att mångkulturen skulle behöva hanteras på något sätt, att samhället inte skulle fungera på samma sätt som tidigare. I stället har aktiva insatser ofta gjorts för att försvåra för människor som vill freda sig från mångkulturen. Exempelvis har det satsats stort på kollektivtrafiken, ett färdmedel som binder ihop samhället snarare än segregerar det.
Utvecklingen mot det segregerade samhället kan dock inte stoppas. Alla svenskar, också de som i teorin försvarar massinvandring, flyr de mångkulturella samhällena om de kan. Samhället kommer alltmer att ställa om till att bli segregerat.
Även om Socialdemokraterna talat om mindre valfrihet och tvångsintegrering i skolan förefaller det mig osannolikt att förslagen blir verklighet – till sist vill inte ens politikerna själva ha den integrering de talar om. Sannolikt kommer skolvalet i stället att finjusteras på olika sätt, till exempel med intagningsprov eller terminsavgifter, som möjliggör ännu starkare segregering.
Trottoarer, kollektivtrafik, statsbyggnad kommer alltmer utformas, så att möten inte äger rum. Vissa bostadsområden kommer omges av stängsel och vakter, så kallade ”gated communities”. Allt fler privatständer med dyr inträdesbiljett kommer etableras.
En tråkig sak i detta, med tanke på att inget just nu tyder på att explicit etnisk segregering kommer tillåtas, är att plånboken i hög grad kommer vara styrande. Segregeringen kommer framför allt baseras på inkomst, då det är vad som återstår när etnisk segregering förbjudits. Så har också invandringen alltid haft ett element av klasskrig i sig – där framför allt övre medelklassen bekrigar den undre medel- och arbetarklassen.
