Det finns många sätt att minnas och skänka uppmärksamhet till sitt egets lands historia, ett av dessa är att upprätta ett museum. På Imperial War Museum i London kan besökaren återuppleva den brittiska krigsmaktens stoltaste stunder, på Deutsches Historisches Museum i Berlin ges en inblick i Tysklands historia från dess mytiska ursprung till nutid, eller, för att ta ett mer obskyrt exempel, på Badisches Landesmuseum i Karlsruhe går det att följa de badiska furstehusens öden och äventyr i detalj.
Det vanliga är att ett museum har någon koppling till den plats där det finns. I Sverige finns exempelvis Vasamuseet och Nationalmuseum, lokalt har man till och med slagit mynt av Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje. Också muséer som saknar uppenbar koppling till Sverige, såsom Medelhavsmuseet, har i allmänhet uppstått med i bas i samlingar som av olika skäl finns i svensk ägo.
Det är därför lätt att bli förvånad av ett aktuellt pressmeddelande från regeringen, där planerna för ett nytt museum presenteras. Det skall bli ett museum över förintelsen. Vad har nu detta med Sverige att göra? Finns det inget i vår egen historia som regeringen anser värt att framhäva?
Billigt blir det inte heller. Det är budgeterat 140 miljoner kronor fram till år 2024, men man får förmoda att kostnaderna löper på. Den som vet något om hur museiverksamhet fungerar, vet hur sorgligt eftersatta samlingar ofta är, hur mycket medel som behövs för att behålla samlingar i skick. Så det är inte tu tal om att slantarna skulle behövas på annat håll.
Ett slags förklaring erbjuds dock i ett yttrande av kulturministern Amanda Lind. Hon säger: ”Förintelsen är en del av Sveriges historia. Att Statens historiska museer nu föreslås tillföras resurser för att inrätta Sveriges museum om Förintelsen är startskottet för att Sverige kommer att få ett museum där minnet av Förintelsen kan bevaras och föras vidare till kommande generationer i hela landet.” Det är dock en förklaring som i högre grad väcker frågor än besvarar dem. Skulle förintelsen vara en del av Sveriges historia?
Det enda sätt som detta kan förstås på är att alla européer skulle bära ett slags kollektiv skuld för judeförföljelserna i Tyskland, ungefär på samma sätt som Sverige ibland, genom olika krystade associationer, anses vara delansvarigt för slaveriet. Det har ingenting med historia att göra, utan är en del av ett ideologiskt projekt, ett slags masochistisk kult med religiösa övertoner.
Detta sätt att tänka är djupt destruktivt. Det förhindrar en sund positiv identitet för Europas folk, en realistisk bedömning av vår kultur på gott och ont. Allt gott i vår kultur suddas ut och återstår gör endast skulden över vårt förflutna.
Det är också osedvanligt tjatigt. Jag tror inte det nya museet kommer locka några massor, annat än möjligen skolklasser och andra ditkommenderade. Alla vet redan vad det kommer innehålla, innan man besökt det, ja, innan det ens står färdigt. Det finns inget nytt och spännande att upptäcka här, inget som lockar en turist.
Propagandans tjatighet är på ett paradoxalt sätt kanske ett slags räddning, till slut får man nog av den, klarar inte av att konsumera den mer. Jag har exempelvis ofta träffat tyska ungdomar som skämtar om nazismen, trots att hela deras skoltid har varit en ständig repetition i nazismens ondska. Någonstans går gränsen, där det helt enkelt slår över.
Kanske att skuldnarrativet en gång möter detta öde och att en mer livskraftig berättelse om Europa tar över.
