Redan före valet talades det om Sverigedemokraternas framtida tjänstemän på regeringskansliet, med en martialisk term kallad ”äntringsstyrkan”. Aftonbladet kan nu avslöja vilka fyra av de sex namnen är. Dessa personer skulle potentiellt kunna ha stort inflytande, då de skall tillvarata SD:s intressen gentemot regeringen och tillse att Tidöavtalet hålls.
Deras ledare blir föga överraskande den ledande tjänstemannen Gustav Gellerbrant som bland annat skött en stor del av förhandlingen kring Tidöavtalet. Gellerbrant har en bakgrund i Moderaterna och ligger närmare dess högerfalang än klassisk Sverigedemokrati.
Vidare finner vi Mikael Eriksson som tidigare har varit Jimmie Åkessons närmaste man, av den tidigare ledande SD-tjänstemannen Christoffer Dulny skämtsamt kallad ”väsk-Micke”, vilken Åkesson sannolikt starkt förordat. Aftonbladet tror sig veta att Åkesson hellre önskat att rekryteringen av tjänstemän skulle utgå ifrån lojaliteter än meriter, vilket överensstämmer hur Åkesson brukar agera för övrigt. Han är verkligen inte någon som imponeras av ett bra CV.
Ett litet oväntat namn är Erik Larsson, som tidigare arbetat på kommunikationsavdelningen. Larsson är dock mer känd som ledamot i Mediestödsnämnden, där han drivit att alternativ media skall få samma förutsättningar som traditionell media för att få olika stöd. Han har också propagerat för att Bulletin inte skall få driftsstöd på grund av bland annat sitt sätt att sköta ekonomin, en hållning som har väckt både beundran och harm. Eventuellt kan han tolkas som en representant för den litet mer radikala delen av SD som är mer närstående alternativmediemiljön.
En ren kompetensrekrytering verkar juristen Josephine Boswell vara som inte är känd för politisk engagemang sedan tidigare.
Det är svårt att se en helt uppenbar tendens bakom rekryteringarna som spretar en hel del, men klart är att tjänstemännen i SD får allt mer inflytande på politikernas bekostnad. Även om politiken var inkopplad, särskilt genom gruppledaren Henrik Vinge, när Tidöavtalet förhandlades, så var förhandlingen till stor del ett verk av tjänstemannen Gustav Gellerbrant.
Att tjänstemännen får ökat inflytande kan ha vissa fördelar, då de ofta rekryteras utifrån kompetens. Men det kan också finnas en viss risk att glappet mellan förtroendevalda, som representerar partiet för folket, och tjänstemännen växer, då de förtroendevaldas kompetens inte växer i samma mån, på vissa positioner förefaller den snarast sjunka.
Frågan är exempelvis hur många riksdagsledamöter eller partistyrelseledamöter som förstått innehållet i Tidöavtalet som i hög grad var en tjänstemannaprodukt. Efter hand kommer de kanske känna sig lurade av att det som de uppfattade som skarpa förändringar innebär långa utredningar med osäker utgång.
Ett slags utveckling som i alla fall är hypotetiskt möjlig är att de förtroendevalda till sist börjar tröttna på att samarbetet inte levererar något resultat och att de börjar revoltera mot tjänstemännen.