test
lördag, 13 juli, 2024
lördag, juli 13, 2024

Folkutbytets centrala betydelse

Det är lätt att den politiska debatten uppslukas av mängder av detaljfrågor som skymmer sikten för de väsentliga frågorna. Den senaste veckan har dock fokus hamnat på, kanske mer än någonsin tidigare, att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land. Denna diskussion berör en helt central samhällsutveckling, på vilken regeringen bör avkrävas ordentliga svar.

Det började med ett märkligt inslag i Kalla fakta. Ett ”avslöjande” om ett internt arbetsdokument i den Sverigedemokraterna närstående tankesmedjan Oikos, som om det använts alls torde ha använts för att locka amerikanska investerare. Dokumentet verkade innehålla någon, kanske litet tillspetsad, formulering om att islamism får ökat inflytande i Sverige och att västerländsk kultur får minskat inflytande.

Det hela var minst sagt tunt som avslöjande betraktat, men TV4:s uppjagade rapportering om den ”högerextrema konspirationsteorin” om folkutbytet som skulle ha inspirerat terrorism, väckte en debatt.

Det kan förvisso diskuteras exakt vad som menas med folkutbyte. Idéhistorikern Jan Olof Bengtsson har gjort det i våra spalter. Men det är uppenbart att nationalismens kritiker i media och politik använder ordet för all typ av kritik mot att svenskarnas och européernas andel av befolkningen i Sverige minskar och, om utvecklingen inte bryts, kommer bli en minoritet.

Som konstaterats många gånger rör det sig om ren matematik och att avfärda ett enkelt matematiskt samband som en högerextrem konspirationsteori blir till sist en svår position att försvara. Richard Jomshof fattade det kloka beslutet att gå på offensiven och yttrade följande på sitt favoritforum Twitter: ”Gängkriminaliteten och den organiserade brottsligheten är till stor del ett importerat problem. Svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land. Det pågår en islamisering. Det är inga konspirationsteorier utan fakta.” Jimmie Åkesson instämde senare, på sitt litet mer diplomatiska sätt, huvudsakligen i påståendet.

Det som började som ett försök att diskreditera SD, som associeras till Oikos, blev i stället till ett utmärkt tillfälle att framhäva den demografiska förändringen i Sverige, att svenskarna för varje år blir färre i förhållande till invandrarna och hotar att inom några decennier utgöra en minoritet.

Ja, det är knappast att jag kan minnas en så omfattande debatt i Sverige om folkutbytet som den som nu ägt rum. Det enda liknande jag upplevt var, när jag 2010 bodde i Tyskland och debatten om den socialdemokratiske ekonomen Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig själv) som behandlade hur tyskarna blev en minoritet gick hög.

Denna långsiktiga trend är för mig av oerhörd betydelse, ja, utgör ett slags centrum i invandringskritiken. Det är detta det till sist kokar ned till – att européerna trycks tillbaka i sina hemländer och att icke-europeisk kultur breder ut sig.

Det är lätt hänt att invandringsdebatten i stället börjar handla om detaljer. Regeringen kan kommunicera på sina presskonferenser om antalet förvarsplatser eller vilket lönekrav som bör gälla vid arbetskraftsinvandring, men nämner aldrig dessa långsiktiga trender.

Mycket av den kritiska invandringsdiskussionen som förekommit sedan 2015 har ofta handlat om organisatoriska detaljfrågor som problem med bostadsförsörjningen eller brist på arbetsmarknadsrelevant kompetens, men denna stora bild lämnas alltför ofta onämnd. De borgerliga partierna som nu upptagit viss invandringskritik brukar hellre formulera den i termer av dålig integration, en term som fördunklar mer än den förklarar.

Även SD har ibland svävat på målet och inte framhävt dessa effekter tillräckligt tydligt, vilket gjort att bakgrunden och den djupare meningen med partiets invandringskritik ibland har blivit diffus. Men nu har man gripit tillfället och lyckats få samhällsdebatten att handla om precis det som den borde – folkutbytet.

Det verkar inte vara några svårigheter att vinna denna debatt. En del vänsterdebattörer har försökt att kontra den objektiva statistik som finns med att göra svenskheten till något fullkomligt subjektivt som över huvud taget inte går att precisera – resultatet har knappast varit imponerande. Andra har erkänt den demografiska förändringen, men menat att det inte finns något slags agenda bakom den, vilket skulle innebära att det rör sig om en ren slump, helt opåverkad av politiska beslut. Inte heller det känns som något som övertygar särskilt många.

Regeringens mest centrala partier – Moderaterna och Kristdemokraterna – och dess publicistiska understödjare försöker i allmänhet förtiga trenden. De kan inte gärna förneka den, men de vill inte heller komma ut som öppna nationalister och är ovana att tänka på detta sätt.

Det åligger alltså Sverigedemokraterna och fristående Sverigevänliga röster att se till att hålla denna debatt i gång, att visa att denna trend måste vara utgångspunkten för debatten om invandringen. Det är också endast med ett sådant perspektiv som regeringens invandringspolitik kan utvärderas. Försämrar eller förbättrar den demografin? Allt annat är oväsentligt.      

Senaste