test
onsdag, 19 juni, 2024
onsdag, juni 19, 2024

För den postmoderna vänstern handlar allt om makt

För den postmoderna vänstern handlar allt om makt. Hur verkligt subversiva dessa idéer är kommer till tydligt uttryck i en aktuell intervju med Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi.

Tro, sanning, kunskap, mening och rätt har varit det som byggt det som är gott i den västerländska civilisationen. Andra inslag har förvisso inte saknats – dårskap, girighet, härsklystnad, högmod, liksom en rad andra mindre smickrande egenskaper, tillhör människans fallna natur och kan i denna värld aldrig utrotas.

Det har dock sedan länge, kanske i hela vår historia, funnits de som tvivlat på att det finns någon sådant som sanning och rätt, ja, velat förklara alla värden som uttryck för maktanspråk. Den grekiske filosofen Platon (427–347 f. kr.) polemiserade ofta mot en sådan uppfattning. I Staten låter han den vedervärdige Thrasymachos ge uttryck för idéen att makt är allt:

Så hör då, sade han [Thrasymachos]. Jag påstår att rättrådigheten ingenting annat är än det som gagnar den starkare. […]

Varje regering stiftar sina lagar efter vad som är förmånligt för den själv, demokratin demokratiska lagar, tyranniet tyranniska och de övriga på samma sätt. På det sättet visar de, att vad som är nyttigt för dem själva, det är rättrådigt för undersåtarna och den som överträder detta straffar de som lagöverträdare och orättrådig. Det är detta som jag påstår vara den rättrådighet som är gemensam för alla stater, nämligen det som är fördelaktigast för den existerande regeringen. Men den är det som är starkast. Således måste var och en som resonerar riktigt, dra den slutsatsen, att alltid just vad som är fördelaktigt för den starkare är det rättrådiga. (Citerat efter Magnus Dalsjös översättning, med några modifikationer.)

I mer sofistikerad form finns tanken formulerad bland annat hos Niccolò Machiavelli (1469–1527) och Friedrich Nietzsche (1844–1900). På 60-talet, hos de filosofer som senare kom att kallas postmoderna, kom dessa idéer att få en något modifierad form. Hela historien sades fortfarande bygga på makt, men det filosofiska projektet inriktades nu på att kritisera denna makt och dess perspektiv till förmån för underprivilegierade och deras perspektiv. Det kunde röra sig om sexuellt avvikande, psykiskt sjuka eller etniska minoriteter. Ingenting var sant, men det var tydligen sant att minoriteter diskriminerades och förtrycktes.

I denna motsägelse har den postmoderna vänstern levt fram till denna dag. Dess åsikter formuleras sällan med samma tankeskärpa som hos Michel Foucault (1926–1984), men i mer banal form är de ständigt närvarande i den dagspolitiska debatten.

Ett aktuellt exempel är en intervju med Miljöpartiets Märta Stenevi. I intervjun blir det tydligt att hela hennes samhällsanalys handlar om makt. Det handlar om mäns makt i förhållande till kvinnor, men också om invandrares makt i förhållande till infödda. Det sägs i en mycket avslöjande formulering: ”Ska utlandsfödda kvinnor få makt kommer vita, inrikes födda kvinnor att behöva flytta på sig.”

Vem som får olika uppdrag beror i språkrörets tankevärld alltså endast på makt. Att det kunde finnas något sådant som kompetens, verkar ligga helt utanför Stenevis horisont. Hon verkar inte ha reflekterat över att en uppgift kan utföras bättre eller sämre, utan en yrkesposition är för henne ett uttryck för makt och denna makt måste delas lika.

Vad är då slutmålet för den Steniviska politiken? Fullständig likhet i utfall mellan olika grupper, kanske någon svarar. Men med tanke på att varje grupp kan indelas i ett oändligt antal undergrupper, till exempel handikappade svarta kvinnor, inses det lätt att något sådant inte är möjligt. Maktkritiken har inget uppenbart slutmål, då makt alltid kommer vara ojämnt fördelad i varje givet samhälle.

Vad Stenevi och det slags vänster som hon företräder vill ha är alltså i stället den permanenta revolutionen. Under sådana betingelser kan inget samhälle äga bestånd.

Senaste