Donald J. Trump visade att det var möjligt att vara republikan på ett annat sätt än att föra meningslösa krig på andra sidan jorden och att springa storfinansens ärenden. Han talade bland annat om att USA skall sättas först, att jobben skall flyttas hem och att en mur mot Mexiko borde byggas. Han lyckades inte infria alla sina löften, och gjorde också sådant som kan ifrågasättas, men han drog i alla fall inte in USA i något nytt krig. Han hade också gott omdöme vad avser sina domarutnämningar, något som fick den retroaktiva effekten att Roe mot Wade kunde upphävas efter närmare ett halvsekel.
Skall Trump uppfattas som en parentes, ett extraordinärt val betingat av särskilda omständigheter, något som kommer följas av etablissemangsrepublikanernas återkomst? Igår kom ett tecken på att så inte är fallet.
Etablissemangsrepublikanen Liz Cheney förlorade i tisdags representanthusets premiärval i Wyoming mot den Trumpstödde Harriet Hagemann. Cheney har länge varit själva inbegreppet av det republikanska partiet. Hennes far är Dick Cheney, minister i såväl Bush den äldres som Bush den yngres respektive regeringar, en av huvudarkitekterna bakom Irakkriget, ”kriget mot terrorismen”, och det slags auktoritära liberalism som missvisande brukar betecknas som neokonservatism. Liz Cheney har gått i sin fars fotspår och förespråkat en aggressiv utrikespolitik, politik för storföretagen och för det militärindustriella komplexet, och dessutom understött den oseriösa riksrättsprocessen mot Trump.
Harriet Hageman var fram till att hon besegrade Liz Cheney en relativt okänd advokat, engagerad i att försvara delstatliga rättigheter mot den federala makten. Desto mera anmärkningsvärt är det därför, att hon lyckades vinna mot en rikskänd och etablerad politiker. Det visar att missnöjet med den inriktning som präglat det republikanska partiet är kompakt, det finns en törst efter något annat.
Det finns en önskan om ett republikanskt parti som står på den enskildes sida och inte på storföretagen, som inte är dogmatiskt marknadsliberal eller frihandelsvänlig, som inser att den amerikanska identiteten måste skyddas både från invandrare och kulturradikaler, som är inriktad på att lösa Amerikas och inte andra världsdelars problem.
Detta nya sätt att vara republikan på måste kanske inte nödvändigtvis förkroppsligas av Trump, som visade en påtaglig yvighet, ombytlighet och brist på uthållighet i viktiga frågor, även om han själv nog gärna kandiderar en gång till. Det vore kanske rent av bättre med en ny kraft, en mer verserad och balanserad person, som på ett mer precist sätt kunde formulera en färdriktning för framtiden.
Det låter sig sägas att Trumps svagheter hör samman med hans styrkor, att han vann just därigenom att han vågade bryta med det konventionella sättet att uppträda. Samtidigt förlorade han också till sist mot en, måste det sägas, svag motkandidat. Kanske att det endast går att vända på brädet en gång. Nu behöver den som verkligen kan spela träda fram.
