torsdag, 21 november, 2024
torsdag, november 21, 2024

Håller tjänstemännen på att ta över Sverigedemokraterna?

Häromdagen framträdde SD:s chefstjänsteman Gustav Gellerbrant inför riksdagsjournalisterna, för att berätta hur regeringens arbete fortlöper. Gellerbrant har fått en mycket central roll i samarbetet med regeringen. Presskonferensen är ett tecken på att tjänstemännen i allt högre grad tagit över Sverigedemokraterna och att den politiska organisationen har allt mindre att säga till om. Tjänstemännens otydliga ideologiska inriktning kan bli ett problem för SD:s möjligheter att få verkligt inflytande.

Tjänstemän och politiker

Den vanlige medborgaren tror kanske att politik bedrivs av politiker. Det är de som syns i media, som undertecknar politiska förslag och som röstar om de skall antas. Formellt sett är detta perspektiv korrekt. Den politiska makten innehas av politiker. I praktiken är dock makten mera utspridd – också för allmänheten helt okända tjänstemän kan ha ett nog så stort inflytande över politiken.

En mellankategori mellan tjänstemännen och politikerna utgör de politiska tjänstemännen, det vill säga de tjänstemän som de politiska partierna förfogar över. Dessa personer står i partiernas tjänst och förväntas vara lojala mot partierna, men är inte förtroendevalda och verkar mera i bakgrunden genom att förbereda underlag åt politiker.

I alla partier har dessa en större betydelse än vad gemene man är medveten om, men med tanke på det nuvarande samarbetet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna, blir inflytandet särskilt tydligt. Redan Tidöavtalet som reglerar samarbetet mellan de olika partierna var i hög grad en tjänstemannaprodukt. Sverigedemokraterna litade i stor utsträckning på sin chefstjänsteman Gustav Gellerbrant, även om gruppledaren Henrik Vinge i viss mån var inblandad i förhandlingen. Också för övriga partier var tjänstemännen viktiga, särskilt Moderaternas Per Claréus, men skillnaden var att de respektive partistyrelserna fungerade som ett slags kontrollinstanser – de hade förmåga att göra en självständig bedömning av överenskommelsen och hade inte accepterat vad som helst.

Inflytandet för tjänstemännen fortsätter också efter att avtalet ingåtts. Samarbetet mellan de fyra partierna sköts i så kallade samordningskanslier på statsrådsberedningen. Det är först efter att en förhandling strandat där som en fråga lyfts till partiledarnivå och förhandlingen får då i stället skötas av de fyra partiledarna. Sverigedemokraternas tjänstemän får här en särskild betydelse av två skäl: dels för att SD saknar tillträde till departementen där de övriga partierna i samarbetet kan verka, dels för att partiets politiska organisation i övrigt är svagare.  

Gellerbrant träder fram

Häromdagen korsade SD:s chefstjänsteman Gustav Gellerbrant en linje och gjorde något ovanligt. Han höll en egen presskonferens om hur regeringssamarbetet fungerar. Händelsen är ovanlig, då det inte är kutym att en tjänsteman framträder i offentligheten som vore han en politiker. Även om politik ofta utarbetas av tjänstemän är det en oskriven regel att en politisk tjänsteman inte skall försvara och presentera politik i offentligheten, då det är politiker som ytterst står till svars för politiken inför väljarna. Men med tanke på att Gellerbrant de facto har ett mycket stort inflytande i svensk politik, så tycker jag det är utmärkt att han också kan hållas ansvarig för hur han förvaltar detta. Det finns all anledning till att lyssna till vad han har att säga.

Han framträdande finns refererat i bland annat SvD. Han tycks ha hållit en formell tjänstemannastil och avhållit sig från alltför yviga utspel, men vad han har att säga är av stor betydelse.  

Han sade vid pressträffen att den enda gången som de sverigedemokratiska tjänstemännen inte kommit överens med regeringspartiernas tjänstemän är när det gäller frågan om EU:s förbud av förbränningsmotorer. Här menar Gellerbrant att de olika synpunkterna stod allt för långt ifrån varandra och att det inte var möjligt att gå vidare. Frågan lyftes upp till partiledarnivå och där avgjordes frågan till Sverigedemokraternas nackdel – Jimmie Åkesson fick vika ned sig mot att Sverigedemokraterna i stället fick igenom att Sverige inte röstar för en EU-förordning som rör utsläppen i skog.

Gellerbrant gav alltså intryck av ett regeringssamarbete som fungerar på ett harmoniskt sätt. Endast i ett fall var meningsskiljaktigheterna av en sådan magnitud att de inte kunde biläggas utan ingripande från partiledaren. Han identifierade också den största svårigheten i samarbetet som den punkt där ”EU-frågor sammanfaller med klimatfrågor”. En sådan punkt är reduktionsplikten som ännu diskuteras mellan partierna och som Gellerbrant hoppades skulle kunna avgöras redan i maj.

Chefstjänstemannen passade också på att näpsa de politiker från Sverigedemokraterna som hotat om regeringskris. Själv tyckte han inte att det var en bra strategi och menade att det inte finns någon större risk av detta slag.

Vem styr?

Gellerbrants presskonferens ställer allvarliga frågor om vem som egentligen styr över Sverigedemokraternas del i regeringssamarbetet. En tolkning är att Jimmie Åkesson styr, då han tar hand om de verkligt kvistiga ärendena, att han är ansvarig för undantagsfallen då det inte går att komma överens i samordningskanslierna. Detta resonemang med inspiration av Carl Schmitt förefaller dock föga övertygande då det hittills endast i ett enda fall har blivit så att den högsta nivån har nåtts. Det förefaller tvärtom vara en strategi att mycket sällan lyfta frågor till partiledarnivå och Jimmie Åkesson har också levt relativt tillbakadraget sedan efter valet, sällan besökande Stockholm.

Det ligger alltså närmare till hands att påstå att Gustav Gellerbrant styr som är den som tillsammans med sina tjänstemän sköter Sverigedemokraternas behandling av de flesta ärenden som sysselsätter regeringen. Han har också, likt flera andra tjänstemän, en fördel rent kunskapsmässigt, då han som tidigare moderat tjänsteman rekryterats i kraft av sin kompetens.

Denna fördel i form av tekniskt kunnande som tjänstemännen har över politikerna blir ännu tydligare, då vi betraktar utvecklingen av Sverigedemokraternas politiska gren. Under det att Sverigedemokraterna utvecklats på tjänstemannasidan sker inte samma utveckling på den politiska sidan. Genom ständiga maktstrider, uteslutningar och allmän organisatorisk dysfunktionalitet visar utvecklingen där snarare tecken på att gå tillbaka. Som gruppledare i riksdagen, det parlamentariskt sett viktigaste uppdraget, utsågs i veckan efter den erkänt kunnige Henrik Vinge som har problem med utbrändhet den tidigare floristen Linda Lindberg. Att Lindberg har kunnat utses till gruppledare, som sådan den med all sannolikhet mest inkompetenta i den svenska riksdagens historia, är för en utomstående svårt att förstå, men det får antas att det helt enkelt beror på att ingen skall bli för stark och använda ämbetet som en maktbas.

Över huvud taget har partiledningens bekämpande av alla alternativa maktbaser varit så effektivt att inga starka namn över huvud taget lyckas uppnå någon ställning i partiet. Om Jimmie Åkesson skulle sluta som partiledare är det svårt att se någon självklar efterträdare, utan han måste helt enkelt fortsätta år efter år. Det kan ses som ett stort svaghetstecken att det efter 18 år med Jimmie Åkesson som partiledare inte finns skuggan av en efterträdare, men konsekvensen blir också att han är desto mer ohotad såsom ledare.

Konsekvensen blir att partiet dras isär, mellan det professionella tjänstemanna-SD som de facto styr, och en allt mindre betydelsefull politisk organisation. Också SvD-journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson har analyserat SD i termer av två kulturer i en aktuell podcast – en del av partiet som ägnar sig åt opinionsbildning på Twitter och som har ett mer systemkritiskt anslag och en del av partiet som sköter förhandlingarna med regeringspartierna och som är pragmatisk och professionell. Med tanke på att Moderaterna anser att det är den senare som har någon betydelse så bryr partiet sig inte i något större utsträckning om vad den tidigare står för.

Vad är problemet?

Finns det något problem med att SD styrs av en professionell tjänstemannaorganisation? Kanske är det helt enkelt bra så? Jag ser flera problem. Först och främst så har inte Gustav Gellerbrant stått på någon valsedel, vilket gör det svårt med ansvarsutkrävandet. Det kan synas något märkligt om SD:s politik inte styrs av dem som representerar partiet i offentligheten.

Men det finns ett större och viktigare problem – vad tycker egentligen Gellerbrant? Oavsett tekniskt kunnande kokar hans insatser till sist ned till vad han faktiskt vill åstadkomma. Vilken ideologi har egentligen Gellerbrant? För mig är detta ytterst oklart. Han arbetade åt den tidigare moderate justitieministern Beatrice Ask som sakkunnig på justitiedepartementet, men lämnade Moderaterna för Sverigedemokraterna 2018. Ett positivt antagande vore att han såg Sverigedemokraterna som ideologiskt att föredra framför Moderaterna, även om de exakta orsakerna till detta förblir dunkla. Ett negativt antagande är att han såg bättre möjligheter att vinna en verkligt betydelsefull position i Sverigedemokraterna – som dyrt eftertraktade hans tjänster. Någon mer omfattande ideologisk presentation har han mig veterligt aldrig avkrävts.

En tanke som jag har svårt att undertrycka och som återkommer till mig är följande: tänk om han och flera andra av tjänstemännen inte är några riktiga nationalister. Kanske kan det förklara varför förhandlingarna gått som de har gått, att SD nöjt sig med brödsmulor – vaga löften om framtida åtstramningar av invandringen som närmare ett halvår efter regeringstillträdet inte varit i närheten av att materialisera sig. Det vi praktiskt har sett av regeringens politik är att invandringen inte minskat det minsta, vilket till och med partiorganet Samtiden nu erkänner.  

Kanske kan det helt enkelt vara så att tjänstemännen inte förstår de fulla implikationerna av folkutbytet och därför ser det som en fråga som det går att hålla sig pragmatiskt till, att det är viktigare att se till att regeringssamarbetet sköts smidigt och utan alltför mycket friktion. Om så är är det minst sagt problematiskt att den politiska organisationen synes så kraftlös.

Senaste