Häromdagen såg det ut som att Sverige efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen skulle inträda i Nato. Jag uttryckte för min del några reservationer, men det visar sig nu att de gärna kunde ha varit skarpare formulerade.
För plötsligt meddelade Erdogan att det turkiska parlamentet kommer att dröja med att ratificera Nato-ansökan till hösten. Ingen kan rimligen tro att det beror på att det turkiska parlamentet inte hinner med att behandla frågan före sommarledigheten eller att parlamentsledamöterna värderar sin semester så högt att de vägrar att besöka parlamentet under sommaren. Ja, Erdogan hävdade rent av att parlamentet enligt internationella konventioner inte får sammanträda på sommaren – ett minst sagt märkligt påstående.
Nej, det är uppenbart att det rör sig om en taktisk manöver, ytterligare ett bland så många tidigare försök att få ut det absolut mesta möjliga ur denna förhandling. Hittills har basartaktiken, som vi tvingats konstatera, varit påfallande framgångsrik.
Vad vill då Erdogan ha ut av detta? Ja, ett och annat har han sagt som möjligen skulle kunna indikera ett slags riktning. Han sade bland annat att Sverige skall leverera en vägkarta för att bekämpa terrorism. En tolkning kan vara att han söker att pressa Sverige att göra något redan före ratificeringen, då han fortfarande har ett konkret påtryckningsmedel. Det faktum att Högsta Domstolen nu stoppar två utlämningar av fiender till Erdogans styre kan vara en sak som Turkiet kommer hålla emot Sverige och som dessutom är påfallande svårt att göra något åt med tanke på att den svenska regeringen inte kan styra rättstillämpningen i enskilda fall.
Han säger vidare att ytterligare koranbränningar inte kan accepteras, ett helt orimligt krav för Sverige att uppfylla som dessutom inte är en del av den uppgörelse som faktiskt slutits mellan Turkiet, Sverige och Nato.
Vad exakt han tänker sig att få ut av detta är inte helt klart. Det är inte heller säkert att det har så mycket med Sverige att göra. En förhandling om F-16-plan med USA pågår och det kan mycket väl vara som en del i detta förhandlingsspel som Erdogans utspel skall ses.
Vad som är helt uppenbart är i alla fall följande: Sverige får inte vika en tum och exempelvis, såsom Strömmer gjorde nyligen, börja diskutera inskränkningar i ordningslagen för att förbjuda koranbränningar. Också den mest fanatiske Nato-anhängare torde inse att det inte fungerar att sköta en förhandling med ett land som ständigt bryter ingångna avtal och ständigt kräver mera. En grundregel för all förhandling måste vara att ingångna avtal och överenskommelser hålls. Sveriges regering har redan genom att tolerera upprepade löftesbrott från Turkiet förnedrat sig själv och visat att den inte är mogen uppgiften.
Det är också osannolikt att Turkiet kan backa från den överenskommelse som nu slutits och i höst säga att landet inte kommer ratificera Sveriges ansökan. Det skulle kosta Turkiet allt internationellt anseende och visa att landet inte är en seriös avtalspartner. Det skulle också frånta Turkiet de segrar som de uppnått genom det föreliggande avtalet.
Det bästa den svenska regeringen kan göra är alltså att ha is i magen. Det bästa vi Nato-motståndare kan göra är förmodligen att bränna så många koraner som möjligt och hoppas att det får avsedd effekt.
