Ett av de kändaste styckena i den tyska litteraturen är Fausts klagorop: ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust, / Die eine will sich von der andern trennen.” (Försvenskat av Viktor Rydberg: ”Ack, tvenne själar bo i detta bröst / och vilja skilda banor vandra!”).
Det är lätt att känna sympati för de ukrainska flyktingarna. Det rör sig om kvinnor och barn som flyr från ett verkligt krig. Det ukrainska folket är dessutom ett europeiskt folk, långt mera närstående än de folk som invandrat från bland annat Mellanöstern och Afrika under senare tid. Vissa kanske rent av tänker sig att ukrainarna demografiskt skall väga upp den sistnämnda invandringen.
Ett stort antal personer som tidigare har kämpat hårt mot invandring har därmed plötsligt vänt, och förespråkar i stället invandring, så länge det gäller invandrare från Ukraina. Ibland förekommer en och annan brasklapp, som att viss hänsyn måste tas till Sveriges kapacitet eller att de måste återvända hem så småningom, men på det hela taget är stämningen påfallande positiv i skilda politiska läger.
Jag vill dock utfärda en varning, för att entusiasmen kan vara överilad. Jag tror att det återigen, likt 2015, kan bli en hel del som kommer att bli tvungna att kalla sig naiva.
Först en formell invändning: det sägs nu att Ukraina ligger i närområdet. Det förefaller vara en omdefinition av närområdet till att gälla hela Europa. Normalt sett brukar närområdet snarast syfta på Norden, och ett emblematiskt exempel är de finska krigsflyktingarna under andra världskriget. Har Ukrainaentusiasterna funderat på konsekvensen av denna utvidgning?
Den som funderar ett tag på problemet ställer sig snart frågan: kommer de att återvända? Enligt EU:s så kallade massflyktsdirektiv som nu aktiveras får de stanna i tre år, men med tanke på Sveriges slapphänta asylregler kommer många sannolikt att söka och få reguljär asyl under tiden. Den första vågen av företrädesvis kvinnor och barn följs av anhöriginvandring och på annat sätt relaterad invandring.
Hur många kommer det att bli? Ingen vet, Migrationsverket talar i sitt mellanscenario om 76 000 det närmaste halvåret, men Ukraina är ett stort land, inget hindrar att det blir mångdubbelt fler. Inget hindrar heller att det inte bara blir etniska ukrainare, utan det kan också bli sådana som i sin tur invandrat från andra länder, liksom medlemmar av den stora zigenska grupp som också finns i landet.
Det kan sägas att ukrainare är européer, men icke desto mindre kommer också de behöva skolor, sjukvård och annan offentlig service. Framför allt kommer de behöva någonstans att bo. Hur kommer svensk bostadsmarknad klara denna anstormning?
Även om ukrainare liknar svenskar i långt högre utsträckning än hazarer, skall likheten heller inte överdrivas. Språket är förhållandevis avlägset; de vet inget om det svenska samhället och de kommer från ett samhälle som är genomkorrumperat och illa fungerade; de har i de flesta fall förmodligen inte konsumerat någon svensk kultur – i bästa fall har de kanske läst en barnbok av Astrid Lindgren.
Framför allt så har de i många fall inte de kompetenser som efterfrågas av svensk arbetsmarknad. Det är ingen bagatell att etablera sig på en helt främmande arbetsmarknad. De riskerar också att pressa ned löner och tränga undan svenskar från enklare arbeten.
Sammantaget så är det inte alls säkert, att denna invandringsvåg kommer att gå så smärtfritt, som vissa föreställer sig. Jag uppmanar alla att ställa kritiska frågor nu, i stället för att i efterhand utbreda sig om sin naivitet.
