Ingen partiledare personifierar sitt parti i samma utsträckning som Jimmie Åkesson. Många väljare kan sannolikt inte ens nämna någon tidigare partiledare för Sverigedemokraterna, och om de kan det så väcker namnet ofta negativa associationer. Då Jimmie Åkesson tog över som partiledare 2005 var Sverigedemokraterna ett parti som i föregående val endast fått 1,44 % och ännu endast var en angelägenhet för några få. Nu är det ett parti som samlar en femtedel av Sveriges väljare och dessutom har ett formaliserat samarbete med regeringen.
Det är uppenbart den som varit partiledare under en sådan resa får en mycket stark position i sitt parti. Åkesson kan i detta stycke endast jämföras med Alf Svensson, som på ett liknande sätt ledde Kristdemokraterna från en marginaliserad position utanför riksdagen in i maktens korridorer. Alf Svensson satt kvar länge som partiledare – i 31 år.
Men också han var tvungen att sluta. Ingenting varar för evigt och också framgångsrika politiker kan uppfattas som utslitna i vårt nyhetstörstande medieklimat. Det är inte heller helt uppenbart att en politiker som lyckats leda ett litet parti till framgång klarar av att leda ett stort parti. Kraven är andra och högre. I Åkessons fall tillkommer dessutom en utbrändhetsproblematik, som fick honom att tillfälligt kliva åt sidan under 2014.
Det torde därför vara oundvikligt att det uppkommer en del mediespekulationer om vem som skall bli efterträdare, när det en gång blir dags. Ibland har uppenbart ogrundade gissningar om namn som aldrig varit påtänkta förekommit, exempelvis nämndes en tid upprepat Paula Bielers namn. Ibland har också mer välgrundade påståenden framförts. Den som ersatte Jimmie Åkesson vid sjukskrivningen, Mattias Karlsson, har trappat ned och är inte längre aktuell. Den tidigare gruppledaren Henrik Vinge som axlat ett stort ansvar i partiet och tidigare syntes lyftas fram som en tänkbar efterträdare har även han problem med utbrändhet och har dragit sig tillbaka i olika avseenden, bland annat har han slutat som gruppledare.
I dagarna har något hänt som återigen satt fart på spekulationerna om en eventuell efterträdare. Åkesson har lämnat över flera framträdanden till gruppledaren Linda Lindberg. Lindberg har ersatt Åkesson som talare på Järvaveckan och hon kommer att ersätta honom som talare på den kommande Almedalsveckan.
Att en person ersätter Åkesson vid flera tillfällen sätter förstås i gång spekulationerna. Är tanken att Sverigedemokraterna börjar bereda marken för en ersättare, den dag Åkesson måste lämna? Är det tänkt att Lindberg skall ta platsen som en tänkt ersättare efter att Vinge blir alltmer otänkbar, särskilt som hon redan sedan tidigare ersatt honom som gruppledare?
Tanken är helt fel tänkt och det torde räcka med att lyssna några minuter på Lindberg för att förstå att det inte är denne, tidigare florist från Helsingborg, som kommer att efterträda Åkesson, när det en gång är dags. Hon ansågs uppenbarligen inte ha vad som krävdes ens för att ersätta Åkesson i riksdagens partiledardebatt – där har i stället den budgetansvarige ekonomisk-politiske talesmannen Oscar Sjöstedt kastats in som ersättare. Tvärtom kan strategin uppfattas på omvänt sätt. Genom att låta en person som uppenbart inte kan bli partiledare ersätta Åkesson signalerar partiet att Åkesson skall sitta kvar över överskådlig framtid. Det finns inga planer att byta ut honom permanent.
Att han tar ledigt ibland är snarare än konsekvens av denna strategi. Det gäller att få Åkesson att fungera så länge som möjligt, trots hans sjukdomshistorik. Det accepteras därmed att han är frånvarande under långa stunder och plockas fram emellanåt som röstmagnet. Det får antas att han kommer få göra en större insats under EU-valrörelsen exempelvis.
Att han låter just Lindberg ersätta Åkesson skapar också en möjlighet att profilera en kvinna, vilket SD verkar ha ett intresse av. Sådana kvinnosatsningar har gjorts åtskilliga gånger. De mest lyckade utåt sett har varit Paula Bieler och Jessica Stegrud, men ingen av dessa har uppnått någon större intern popularitet. Lindberg har fördelen att vara mer omtyckt i partiet.
Några omfattande avgångskrav på Åkesson kommer nog inte ställas förrän efter ett eventuellt valnederlag 2026. Vem kommer då ta över? Kanske att Vinge piggnar till? Måhända mognar den tidigare ungdomsledaren Tobias Andersson? Den tekniskt kunnige partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson? Den yvige men ibland slagfärdige Oscar Sjöstedt? Den dagen, den sorgen, är av allt att döma tanken.
