måndag, 27 maj, 2024
måndag, maj 27, 2024

Kan vänsterkvinnor användas till något?

Opinionsundersökningar visar förfärande röstningsmönster bland kvinnor generellt och särskilt unga kvinnor. De tycks helt sakna samhällsansvar. Det är lätt att detta skapar en negativ och till och med misogyn inställning till kvinnor bland män. Det är dock det tragiska resultatet av ett samhälle där många kvinnors verkliga potential inte används.

Det är föga upplyftande att läsa valstatistiken för kvinnor. Enligt SVT Valu skulle vänsterblocket få hela 56 % av rösterna. Bland unga kvinnor är det etter värre – Annie Lööfs globalistiska posörparti fick hela 10 % av rösterna i denna grupp.

Det kan vara svårt att förstå varför dessa kvinnor tycks sakna också den mest elementära överlevnadsdrift. Vad tror de händer med dem själva eller deras barn i ett tillstånd av okontrollerad massinvandring?

Olika förklaringsmodeller har föreslagits. En faktor som tycks ha ett visst förklaringsvärde är att kvinnor är mindre benägna att rösta på kontroversiella alternativ. Till skillnad från tidigare är den kulturradikala nyvänstern det som utgör etablissemanget. Ingenting ligger mer i linje med tiden än att yla om klimatet, strukturell rasism och HBTQ.

En förklaring som många statsvetare brukar tillgripa är att kvinnor i högre grad än män arbetar i offentlig sektor och därmed ekonomiskt sätt gynnas av en vänsterpolitik. Detta resonemang utgår snarast från den ekonomiska höger-vänster-skalan och utifrån rationella materiella motiv till röstbeteendet.

Bägge dessa modeller har sina poänger, men jag skulle föreslå en litet annan infallsvinkel. En utgångspunkt kan vara: är fenomenet att kvinnor godhetssignalerar hellre än fattar informerade politiska beslut ett nytt fenomen eller något som funnits också tidigare i historien?  

Karl Marx noterade redan 1853 i artikeln ”The Duchess of Sutherland and Slavery”, publicerad i New-York Daily Tribune, att det finns de som engagerar sig mer i negerslaveriet än i vad som händer runt knuten. Han talar om en filantropi som väljer sina objekt så långt i fjärran som möjligt och helst på andra sidan oceanen. Exemplet som väljs är Hertiginnan av Sutherland som verkar helt blind för sin egen släkts utnyttjande av inte minst den gaeliska befolkningen, liksom bomullspatronernas behandling av arbetare hemmavid.

Att det i Marx exempel rör sig om en hertiginna och inte en hertig är knappast en slump. Överklassens intresse för filantropi har ofta utgått ifrån kvinnorna. Det är heller knappast en slump att det inte var Storbrittaniens arbeterskor som hade fullt upp med sitt som började engagera sig för negerslavarnas öde.

Psykologin är inte allt för komplicerad. En överklasskvinna behövde i begränsad utsträckning ta hand om barn och familj – för det fanns det tjänstefolk. Den kvinnliga omsorgen behövde då söka sig andra föremål, till exempel Amerikas negrer.

I dagens Sverige är det på ett liknande sätt. En ung akademikerkvinna har i väldigt liten utsträckning barn och familj att ta hand om. De begränsade hushållssysslor som ett ensamt hushåll innebär har dessutom starkt underlättats genom tekniska innovationer, liksom tillgång till en mängd färdiga produkter och personliga tjänster om det skulle behövas.

Den naturliga känsla av omsorg som borde riktas mot den lilla sfären riktas i stället då ofta mot den stora politiska sfären. Problemet är att logiken inte fungerar där. En person skall inte behandlas av staten som vore det en familjemedlem – utan samhället måste ställa krav på individen som utgår från samhällets intresse.

Kvinnors engagemang i politik utgår alltså ofta från positiva instinkter som i rätt sammanhang hade kunnat leda till något positivt. I den politiska miljön kan dock inte resultatet bli annat än destruktivt. Seriösa politiska överväganden ersätts av godhetssignalerande och känslor.

Detta visar också att problemet är strukturellt och inte kan lösas exempelvis med politiska utbildningsinsatser. Så länge kvinnor inte har något vettigt att sysselsätta sig med, någonstans att rikta sin omsorg – det kan vara i familjen, kyrkan eller lokalsamhället – så kommer detta slags destruktiva krafter släppas lös på olika sätt. Det svenska politiska livet är offer för detta.

Senaste