Europas politiska ledare tycks inte ha lärt något av corona-hysterin, utan har nu kastat sig hejdlöst in i Ukraina-hysterin. Scenariot tycks vara detsamma – en konstant, känsloladdad medierapportering, som förstärks av den ständiga aktiviteten i sociala medier, föder panikreaktioner. Ingen frågar sig vilka åtgärder som är ändamålsenliga eller ens vilket problem de skall lösa, det viktiga är helt enkelt att visa engagemang i saken, visa att så mycket som möjligt görs.
Förvisso, Rysslands invasion i Ukraina väcker känslor, krig och krigsövergrepp i Europa är obehagligt att beskåda. Men som politisk ledare måste frågan vara: vilka åtgärder löser problemet, vad skall vi göra för att se en annan utveckling? Det kontraproduktiva moraliska poserandet borde överlåtas åt influencers på Instagram.
Men så verkar ingen europeisk politiker ha tänkt efter den 24:e februari eller dessförinnan. Helt utan konsekvensanalys lanserades det ena sanktionspaketet efter det andra, vapenleverans efter vapenleverans till Ukraina följde. Volodymyr Zelenskyj upphöjdes till en ofelbar gestalt, vid vars fötter Västvärldens ledare lade sig.
Frågan som aldrig ställdes var: vilka konsekvenser får sanktionerna för Västvärldens ekonomi? Hade över huvud taget någon tänkt tanken att inflation och dyrare energipriser kunde följa i sanktionernas spår? Fanns det en tydlig idé om hur fred skulle åstadkommas och i vilket syfte sanktionerna infördes?
Häromdagen kom dock en nyhet som kan tyda på att ett element av pragmatism börjar inträda. EU-kommission beslöt att godstransporter till exklaven Kaliningrad skall tillåtas, något som Litauen tidigare stoppat. Sannolikt finns här en insikt om att ingen vinner på ytterligare eskalation.
Detta sammanfaller med att medieintresset för kriget i Ukraina minskat radikalt och att känslorna kylts ned. Samtidigt har rädslan för ekonomins utveckling tilltagit och riskerna med sanktionspolitiken blivit uppenbara.
Detta kan bli en början på en tillnyktring, där politiken gentemot Ryssland i högre grad kommer att bestämmas av rationella hänsyn än av primitiva affekter. Det är inte helt omöjligt att något slags förhandlingslösning går att få tillstånd med Ryssland, i syfte att rädda ekonomin.
Kanske skulle det till och med vara möjligt att få tillstånd en fred mellan Ukraina och Ryssland, givet något slags medgivanden, en linje som bland annat Henry Kissinger förordat. Även om detta förmodligen hade varit enklare att åvägabringa i ett tidigt skede, ja, kanske till och med före invasionen var ett faktum, borde det finnas ett intresse också hos Ryssland att komma ur denna resurskrävande konflikt och att återupprätta sina relationer med Västvärlden.
Det nu sagda skall inte uppfattas som något slags urskuldande av Rysslands invasion av Ukraina, vilken också ur deras eget perspektiv borde bedömas som ett strategiskt misslyckande. Vad det innebär är helt enkelt att det djupt ideologiska synsättet på världen, där faktiska omständigheter eller verkliga resultat inte tillmäts någon som helst betydelse, uppges och ersätts av en mer realistisk blick på världen.
Det som behövs är att våra politiska ledare, trots tidigare låsningar, ger upp sin prestige och visar sig vara verkliga statsmän.
