Klienter förr och nu
Det kan sägas att överklass borde ha mest att gemensamt med annan överklass, medelklass med annan medelklass, underklass med annan underklass. I den verkliga historien är dock saken betydligt mer komplicerad. Långt mer asymmetriska relationer kan uppstå. Det mest typiska exemplet är måhända antikens Rom, som för eftervärlden framstått som sinnebilden för det så kallade patron-klient-förhållandet. En patron (patronus) var en rik eller inflytelserik person som hjälpte en mindre framgångsrik klient (cliens) på olika sätt. Det kunde vara ekonomiskt, men också genom andra former av stöd, exempelvis juridiskt stöd eller kontaktförmedling. I utbyte mot denna insats var klienterna obrottsligt lojala mot sina herrar. Bland annat skulle klienter stödja patronerna i olika former av val, vilket gör att romarnas politiska system i hög grad fick sin prägel av detta system. Systemet förknippas mycket med antikens Rom, då det sannolikt på få andra platser fått en lika utpräglad karaktär som där, men rester av systemet kans sägas leva kvar i Syditaliens maffiastrukturer och liknande system av lojaliteter kan också sägas finnas på olika håll i tredje världen. Denna idealtypiska modell kan användas för att analysera liknande exempel i de moderna industriländerna, där det också kan finnas mer informella inslag av röstköp och asymmetriska klassband mellan hög och låg.
Den teoretiker som mer än alla andra kommit att förknippas med klassanalyser, den tyske filosofen Karl Marx (1818–1883), hade också en hel del att säga – mer än de flesta känner till – om sådana relationer. Vid sidan av den, ofta alltför schematiskt beskrivna konflikt mellan arbetarklassen och kapitalet, som han blev berömd för att beskriva, laborerade han med en mängd mellanklasser och personer stående utanför klasstrukturen. Ett begrepp som Marx återkommer till är ”Lumpenproletariat” (på svenska oftast översatt med ”trasproletariat”). I sin skrift Louis Bonapartes adertonde Brumaire (”Der achtzehnte Brumaire des Louis Bonaparte”, 1852) kommer en lång lista över denna klass medlemmar som inte är utan komik: ”krossade lebemän med tvivelaktigt uppehälle och tvivelaktig bakgrund, förkomna och äventyrliga avläggare till bourgeoisien, vagabonder, avskedade soldater, frisläppta tukthusfångar, frisläppta galärslavar, skojare, gycklare, dagdrivare, ficktjuvar, spelare, kopplare, bordellinnehavare, bärare, litterater, positivhalare, lumpsamlare, saxslipare, kittelflickare, tiggare, kort och gott hela den obestämda, upplösta, omkringspridda massa som fransmännen kallar ”la bohème”. („zerrütteten Lebeherren mit zweideutigen Subsistenzmitteln und von zweideutiger Herkunft, verkommene und abenteuerliche Ableger der Bourgeoisie, Vagabunden, entlassene Soldaten, entlassene Zuchthaussträflinge, entlaufene Galeerensklaven, Gauner, Gaukler, Tagediebe, Taschendiebe, Taschenspieler, Spieler, Zuhälter, Bordellhalter, Lastträger, Literaten, Orgeldreher, Lumpensammler, Scherenschleifer, Kesselflicker, Bettler, kurz, die ganze unbestimmte, aufgelöste, hin- und hergeworfene Masse, die die Franzosen ‚la bohème‘ nennen“. Egen översättning.)
Marx återkom på olika håll i sina skrifter till denna märkliga ”klass”, som på många sätt kännetecknades av att den inte var en klass, att den stod utanför den normala klassordningen, att den saknande klassmedvetande. Han såg till skillnad från mer anarkistiska vänstertraditioner som mer liknar dagens vänster inte någon revolutionär potential i denna klass, utan bedömde både dess moral och dess politiska roll negativt. Han ansåg att den rent av kunde köpas för pengar och mobiliseras mot arbetarklassens intressen. På så vis liknar hans analys av denna klass den mer uppenbara genomsnittsanalysen av antikens patron-klient-förhållande; han hade upptäckt en asymmetrisk klassrelation som gick från den absoluta toppen till den absoluta botten.
En analys för dagens samhälle
Även om Marx analytiska verktyg kan uppfattas som alltför grovt tillyxade, alltför reduktionistiskt materialistiska, kan de ändå med kritisk urskillning användas för vissa samhällsanalyser. Eller rättare sagt, klass kan vara en relevant sociologisk faktor, utan att vi för den skull behöver acceptera en mycket snäv materialistisk analys av hela samhället. I analysen av vår tids samhälle borde exempelvis alla kunna se att etniciteten är en högst väsentlig faktor för att förstå vad som händer.
En som har förnyat klassanalysen på ett intressant sätt är den amerikanske internetprofilen Curtis Yarvin, mera känd under den märkliga pseudonymen Mencius Moldbug. Motpols flitige introduktör av allsköns tanketraditioner Joakim Andersen har sammanfattat hans tänkande på ett sätt som är tillräckligt för mina syften här. Moldbug analyserar USA som ett kastsamhälle. Han ser brahminklassen, en teoretisk universitetsutbildad klass med progressiva idéer som samhällets på många sätt dominerande klass. Den styr alltifrån partier till HR-avdelningar, tidningsredaktioner och universitetsstyrelser. Andra teoretiker kan ha något avvikande terminologi och avgränsning, men det torde för de flesta vara uppenbart att det finns en allt större grupp medelklassmänniskor vars ställning primärt baseras på ideologi, snarare några mera konkreta färdigheter, samt i någon mån examensbevis som visar att de behärskar den rådande ideologin. Yarvin ser en allians mellan denna brahminklass och två andra klasser: daliten, en person som ingår i de minoritetsgrupper som är välfärdsberoende och ofta kriminella, liksom heloten, en lågkvalificerad arbetskraftsinvandrare, typiskt sett mexikan. Mutatis mutandis torde denna analys utan svårighet kunna överflyttas till Sverige, där daliten är en MENA-invandrare, medan heloten är exempelvis ett Foodorabud från Pakistan. Brahminerna använder dessa två klasser i sitt maktspel mot den detroniserade gamla överklassen, optimaterna, liksom den outbildade, varu- och tjänsteproducerande snarare än ideologiproducerande vaisya-klassen. I val förenas, grovt uttryck, den nya härskarklassen med den etniska underklassen, för att bekämpa den andra två, typiskt sett republikanskt röstande klasserna. Trots att de liv som de lever inte kunde vara mera olika förenas deras intresse i alla fall i tillräcklig utsträckning för att politiska allianser skall vara möjliga.
Fallet Socialdemokraterna
De svenska Socialdemokraternas klasskaraktär, medgivet en viss renodling av perspektivet, var under partiets glansdagar ett slags allians mellan arbetarklassen och den lägre medelklassen. Under 60-talet kom det dock att börja att förändras. Den akademiska medelklassen som blev allt större kom att revoltera mot borgerligheten och bilda en nyvänster. En av denna nyvänsters idéer, som egentligen var en gammal anarkistisk idé, var att utnyttja potentialen i de grupper som Marx uppfattade som ett trasproletariat – alla slags marginaliserade grupper, desto mer marginaliserade desto bättre. Det kunde vara arbetslösa, homosexuella och, vilket nu intresserar oss särskilt, invandrare. (Parentetiskt sagt var det också kvinnor, men det intresserar oss inte här.)
I takt med att arbetarklassen fått minskad betydelse har den akademiska medelklassen ökat i betydelse för Socialdemokraterna. Men minst lika viktig har en allt en helt annan kategori varit: den ökande gruppen utomeuropeiska invandrare. Från att i början, när det rörde sig om en mindre grupp chilenare, mer ha haft karaktären av ett exotiskt kuttersmycke, har den på senare år tilltagit i en sådan utsträckning att den utgör en betydande del av väljarunderlaget. Ja, Socialdemokraterna är helt beroende av den för att vinna val. Beroendet av den blir dessutom självförstärkande. Många traditionella väljare ur arbetar- och den icke-akademiska medelklassen flyr helt enkelt Socialdemokraterna av helt rationella skäl, då partiets politik i hög grad innebär att invandringen används som ett vapen mot dessa grupper. Kvar blir en märklig allians mellan ofta offentliganställda akademikerkvinnor av bägge kön och invandrare.
En problematisk strategi
Det finns uppenbara, fundamentala problem med en dylik strategi. Först och främst alienerar den de traditionella väljargrupper som fortfarande utgör en tämligen stor del av väljarunderlaget. Massinvandringens konsekvenser riskerar också att få en allt större del av den ideologiproducerande medelklassen att börja överväga om invandringspolitiken är den rätta – trots att den till stor del arbetar med att rationalisera den.
Men ett annat problem är att det inte finns någon garanti att klienterna gör som partiet vill, att de mottar sina socialbidrag och sedan håller tyst. Nej, det finns allt fler tecken på konflikter inom socialdemokratin, där klienterna helt enkelt vill vinna makten för egen del och sätta sin egen agenda, utan inflytande från liberala medelklasskvinnor. Sådana exempel kan vara den omfattande kritiken mot antisemitism i Socialdemokraterna i Malmö för några år sedan, ett uppenbart arabiskt inflytande, eller påståenden om gängkriminell infiltration i Botkyrka.
Helt nyligen fick vi ett nytt, emblematiskt exempel, på vad som kunde kallas klienternas uppror. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten för Socialdemokraterna, palestiniern Jamal El-Haj har deltagit i en konferens med en utpekad ledare för terrorstämplade Hamas. Det går att ha olika åsikter om Israel-Palestina-frågan, men det intressanta är att El-Haj väljer att delta trots avrådan från sitt parti. Han argumenterar också för sitt deltagande med argumentet att han känner sig tvungen, inte för att han är socialdemokrat, utan för att han är palestinier. Han struntar egentligen i Socialdemokraterna som parti, utan ser sin etniska aktivism som viktigare.
Detta är ett uppenbart exempel på hur en representant för en invandrargrupp inte låter sig nöja med att vara en enkel klient åt den liberala eliten i Socialdemokraterna, utan vill ha eget inflytande, företräda sina egna intressen fullt ut. Desto fler invandrare vi har i Sverige och desto fler i Socialdemokraternas väljarbas som utgörs av sådana, ju fler konflikter av detta slag kommer äga rum. Det är en grannlaga uppgift för Socialdemokraterna om partiet skall upprätthålla något slags integritet, med risk för att drabbas av minoritetsväljarnas vrede, eller om det helt enkelt i allt högre grad böjer sig för olika etniska särkrav. Klienternas uppror har bara börjat.
