När jag år 2017 publicerade Svenska konservativa profiler, en bok som i den biografiska essäns form introducerade ett 30-tal svenska konservativa, var detta en förhållandevis ovanlig händelse. Gensvaret tydde också på att jag fyllde något slags lucka. Den samhälleliga situationen hade skapat ett nytt intresse för alternativ till den rådande ideologin.
Nu har tiderna förändrats. Som idéhistorikern Jan Olof Bengtsson konstaterar har vi nu närmast översvämmats av en flod av böcker, artiklar och podcasts om konservatismen. Nämnas kan Jakob Söderbaums omfattande inledning till ideologin, antologier från Svensk Tidskrift och Axess, introduktioner till Rudolf Kjellén och Gabriele d’Annunzio, en översatt Edmund Burke-biografi. Märkligast i detta sammanhang är kanske avsändaren – bakom flera publikationer står marknadsliberala Timbro. Över huvud taget kommer denna nysatsning på konservatismen snarare från den borgerliga sfären än från den alternativa, verkligt samhällskritiska sfären.
Borde jag inte vara nöjd nu, glädja mig åt konservatismens återkomst? Förvisso finns det element i det som skrivits som är värdefullt, men likafullt kommer jag att tänka på det gamla romareordet ”timeo Danaos et dona ferentes” (jag fruktar grekerna, också när de kommer med gåvor). På något sätt undrar man om ett sådant nyvaket intresse verkligen kan vara helt ärligt.
Intrycket förstärks, när jag läser Timbros programansvarige Catarina Kärkkäinens artikel ”Liberalism och konservatism är inte varandras fiender”. Hela artikeln går ut på att tona ned skillnaderna mellan konservatism och liberalism. Det nämns exempelvis att Russel Kirk och John Locke bägge utgår från naturrättsliga föreställningar, men inte att tolkningarna av dessa begrepp är fundamentalt olika. Det sägs: ”I varje fall är en konservatism som utgår från individuell frihet, marknadsekonomi och respekt för samhällets sfärer, ingenting som liberaler bör rädas.” Begreppen definieras inte närmare, men man anar ett typiskt borgerligt resonemang bakom, som går ut på att konservatismen är acceptabel, så länge den säger exakt detsamma som liberalismen.
Seriositeten i Timbros nylansering av konservatismen kan också ifrågasättas, om man läser en ny publikation från tankesmedjan, Timbros valmanifest. Det extremliberala manifestet innehåller inget spår av den påstådda konservatismen, utan verkar snarast vara skrivet av en gymnasist som stängt in sig i en fängelsecell med Ayn Rand. Stora delar av manifestet skulle vara direkt obehagligt att läsa, om det inte vore så verklighetsfrämmande. Man föreslår bland annat kommersiellt surrogatmoderskap och hemabort. Hur är det möjligt att publicera detta och samtidigt ge sken av att konservatismen skulle vara ett intressant perspektiv? Misstanken uppstår att konservatismen endast blir ett sätt att ompaketera och sälja in liberalismen.
För mig är det inte själva begreppet ”konservatism” som är viktigt, utan de perspektiv som konservatismen faktiskt erbjuder. Den konservatism som tonar ned konflikten med liberalismen, vilken inte på allvar vågar kritisera storföretag i samma utsträckning som den kritiserar stater eller inte tydligt försvarar den nationella identiteten, intresserar mig inte.
Konservatismen är inte heller intressant för mig som ett rent historiskt studium, utan de insikter som den förmedlar måste omsättas i vår tid. Jag ger exempelvis inte så mycket för ett argument, vilket går ut på att de tidiga konservativa tänkarna inte sade något om massinvandringen, men desto mer om feodalismen. Deras tankar om ett folks historiska identitet, deras avvisande av universalismen, måste tillämpas på en ny situation.
Det mest löftesrika i de senaste årens utgivning är för mig Tomas Lindboms påbörjade utgivning av sin fars Tage Lindboms skrifter. Här finns det bästa i den konservativa traditionen uttryckt, på ett sätt som direkt kan tala till oss. Det är en utmärkt plats att börja på.
