År 1993 publicerades en artikel i Foreign Affairs, skriven av en Harvardprofessor vid namn Samuel P. Huntington, som väckte minst sagt kraftiga reaktioner. Artikeln ”The Clash of Civilizations?” (Civilisationernas sammandrabbning?) ställde frågan om en konflikt emellan Västerlandet och den islamska civilisationen var under uppseglande, ett budskap som i tider av postkommunistisk glädjeyra var minst sagt kontroversiellt.
Huntingtons tes, som han skulle utveckla i en mer omfattande form i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of the World Order från 1996 (”Civilisationernas sammandrabbning och världsordningens förändring”), var att kulturella konflikter höll på att ersätta ideologiska konflikter.
Kalla krigets tid, som präglats av den ideologiska konflikten emellan det liberala väst och det kommunistiska öst, var förbi och andra mönster för de internationella konflikterna skulle träda i dess ställe. Det skulle inte heller bli en återgång till tiden före kommunismen, då väst dominerat världsscenen.
I stället väntade en multipolär värld.
Det senare påståendet överraskade och provocerade många. Man hade tänkt sig, att det västerländska sättet att leva skulle sprida sig över världen, och att ett slags enhetskultur skulle utveckla sig. Huntington menade, att detta var ett ytligt betraktelsesätt. Det faktum, att icke-västerländska kulturer övertar västerländsk teknik och konsumerar västerländska varor, behöver inte innebära, att de på ett djupgående sätt, i kulturell mening blir västerlänningar.
För att ta ett drastiskt exempel hatade Islamiska Staten den kristna västvärlden, men använde sig ändå av teknik som utvecklats därifrån. Över huvud taget förefaller islam både att sprida sig och radikaliseras, trots västs mer framgångsrika ekonomiska och tekniska utveckling.
Huntington delade upp världen i åtta civilisationer: västerländsk, afrikansk, kinesisk, hinduisk, islamsk, japansk, latinamerikansk och ortodox. Man kan diskutera enskildheter i detta, till exempel om den afrikanska civilisationen verkligen bör uppfattas som en enhet och inte som flera civilisationer, eller om den ortodoxa civilisationen skall uppfattas som en separat civilisation. Alla sådana schematiseringar måste ha en viss grovhet, och det är självklart, det medger också Huntington, att betydande skillnader måste bestå också inom varje civilisation.
Det väsentliga är, att dessa civilisationer visar en tillräcklig grad av kulturell homogenitet, för att det skall vara meningsfullt att diskutera dem som enheter.
Denna modell har visat sig betydligt bättre på att förutsäga upptornade konfliktlinjer än andra jämförbara modeller.
Detta gäller inte bara Mellanöstern. Turkiet, som en del naiva politiker för inte så länge sedan ville ha med i EU, har tydligt visat sin muslimska identitet. Indien, Kina och andra ostasiatiska länder försöker också tydligt markera sin egenart. Hittills har detta skett i relativ fredlig konkurrens med västerlandet, men det finns förvisso ingenting som säger att detta skall vara för evigt.
Huntington har kritiserats, för att han skulle förespråka konflikt, men hans ärende är rent deskriptivt. Tvärtom, menar han att man bör motverka konflikter, och att förståelse för dessa perspektiv är nödvändiga för undvika onödiga konflikter.
Det han vände sig mot är ett naivt förhållningssätt till andra kulturer, där man förväntar sig, att de skall reagera precis som oss, och att världen utan vidare skall utvecklas i en harmonisk och fredlig riktning. Men den realistiske pessimistens roll är ofta otacksam, och den som ropar varg riskerar själv, att få motta den kritik som borde riktas mot vargen. Den naive optimisten är inte sällan den som i stället får motta jublet.
En annan kontroversiell slutsats, som Huntington inte var främmande för att dra, var att invandring bygger in dessa globala spänningar i vår egen kultur, och skapar en civilisationernas sammandrabbning på mikronivå. Han förespråkade därför att invandringen måste regleras.
Ett beskt piller i denna analys är förstås att Västerlandets inflytande i världen minskar. Ekonomiskt, befolkningsmässigt och inflytandemässigt tappar vi mark, om än tämligen långsamt, gentemot andra civilisationer. Detta problem kan inte sopas under mattan, utan måste diskuteras öppet.
Som alltid när man läser en analys, bör man inte fråga sig, hur man vill att något skall vara, utan hur det faktiskt är. Huntingtons klara och sakliga blick på sakernas tillstånd, har gjort att man efter hand, också från etablissemangets sida, blivit tvungen att erkänna styrkan i hans analys.
Ett svenskt exempel på detta var kulturskribenten Lars O. Ericsson, som i en krönika på Svenska Dagbladets kultursida 16 juli 2017, ”Tesen om civilisationernas krig alltmer sann”, tvingades erkänna att Huntington i mycket hade rätt, vad gällde relationen emellan västerlandet och islam. Den mer kontroversiella följdsatsen på det invandringspolitiska området drogs emellertid inte.
Som alla stora teorier, som försöker förklara hur världen fungerar, måste förstås ett mått av förenkling till. Rena maktintressen och förändringar inom en kultursfär, till exempel sekularisering, är exempel på sådant som inte omedelbart ryms i modellen. Det väsentliga är förstås om modellen förklarar tillräckligt mycket för att fördjupa vår förståelse av världen och jag skulle hävda att den på ett utmärkt sätt lyfter fram flera av vår tids grundläggande konflikter.
Att Huntingtons bok alltjämt engagerar visar dessutom dess ständigt höga placering på olika internetbokhandlars försäljningslistor. Trots att den har över tjugo år på nacken, är den alltså mer aktuell än det mesta som skrivs i dag, det visar inte minst veckans invandrarupplopp. Jag kan avslutningsvis bara rekommendera en nyläsning.
